VARNING! Denna artikel bör inte läsas av personer som inte förstår sig på Qwistis. Den bör inte heller läsas i matbordet. Den är inte skriven för att vara elak och inte heller på allvar. Det verkliga syftet med den är att väcka debatt! Det är alltså ingen ide att komma och gråta om att man har tagit illa upp för då hör man antagligen till de personer som inte bör läsa artikeln. Man bör dessutom vara mycket tacksam mot artikelförfattaren för att han har låtit bli att beskriva doftvärlden.
Inom konsten händer det! Nya, fräscha konstformer av hittills oskådad natur väcker intresse både bland konstutövare och de breda folkmassor som nöjer sig med att beskåda andras konstverk. En av dem som inte nöjer sig med åskådarens roll är Revadak Asberg, allmänt ansedd som kadaverkonstens fader. I snart fem månaders tid har han hållit sitt galleri, Aset, öppet för allmänheten. Om kadaverkonstens stigande popularitet må de stigande besökarsiffrorna vittna, det ackumulerade antalet besökare kan redan nu räknas i tiotal. Vi beslöt att besöka detta sägenomspunna galleri för att uppleva kadaverkonstens innersta väsen och ta reda på hurudan människa Revadak Asberg i själva verket är.
Redan galleriet visar att kadaverkonsten är en avvikande konstart. Här förekommer inga ljusa väggytor upplysta av högilluminanslampor. Nej, Aset är beläget i en mörk, fönsterlös källarvåning där den relativa luftfuktigheten närmar sig 100 %. Ventilationen är i det närmaste obefintlig och ytterligare en pikant detalj utgörs av den inkredibla mängd flugor som uppehåller sig i galleriet. Men vi må inte uppehålla oss vid något så ovidkommande som galleriets interiör, låt oss ta reda på vilka kreationer som denna gång finns till påseende för besökarna!
Revadak i egen hög person tar emot besökarna vid ingången för att indela dem i grupper. Dessa grupper visas sedan runt i galleriet av Revadak som med konstnärlig finess berättar om sina kreationer. Bekantskapen med konstverken inleds med en makaber konstruktion vid namn "Käpphäst". Denna tingest består av trenne hästhuvuden, spetsade på var sin stör. Störarna är arrangerade så att de utgår från samma punkt och bildar en pyramid med den triangulära basen uppåt. Om hästhuvudena berättar Revadak att samtliga tillhört zigenarhästar av vilka en tom. vunnit ett travlopp. Hästarnas tidigare öden är rätt ointressanta jämfört med konstverket. Man kan tydligt se hur olika skeden i förruttningsprocessen uppnåtts, det äldsta huvudet är nästan helt hoptorkat, ögonhålorna glor tomma och käften grinar elakt mot betraktaren. Intressantast är den näst-äldsta, där har förruttningsintensiteten antagit ett maximum. I ögonhålorna krälar något som liknar levande risgryn, i själva verket är det frågan om fluglarver som äter upp det ruttnande köttet. Ur mulen sipprar en gul-aktig högviskos vätska ut för att långsamt droppa ner på golvet och blanda sig med fukten som tränger fram genom en spricka i betongen. Det nyaste hästhuvudet kan man nästan tro att är levande, faktum är att det är endast tre dygn gammalt. Ur huvudets anletsdrag kan man ännu utan ansträngning se spår av hästens dödskamp, Revadak vet berätta att hästen dog medan den drog ett tungt stenlass uppför en backe.
Efter detta konstverk har publiken fått upp ögonen för kadaverkonsten. Några personer, för vilka detta är den första bekantskapen med denna konstart, är av den åsikten att detta är något aldrig tidigare skådat. En äldre dam i en elegant krimpäls finner kadaverkonsten så chockerande att hon mumlande något totalt obegripligt avlägsnar sig för att inte dyka upp igen. Det övriga sällskapet flyttar sig till följande utställda föremål, som går under benämningen "Kattens åtta liv".
Som namnet förtäljer ingår i denna skapelse åtta kattlik. Dessa är fastspikande i en och samma stör så att hälften (fyra) av katterna har en spik slagen genom det högra ögat och bakhuvudet in i stören, den andra hälften är fastspikad nästan likadant, den enda skillnaden är att spiken går genom det vänstra ögat. Varför antalet katt-kroppar är åtta intresserar samtliga betraktare. Revadak upplyser oss om att han ville att exakt hälften av katterna skulle vara frassar och resten honkattor. Detta skulle ha varit omöjligt med nio katter, därför blev det endast åtta. Även i detta konstverk ser man olika förruttningsstadier. Två av kropparna liksom sjuder det i, skinnet tycks röra på sig som om något krälade omkring under det. Så är det i själva verket, naturens egna nedbrytare, likmaskarna, är i full färd med att uträtta sina åligganden. Genom att jämföra kropparna där likmaskarna redan gjort sitt med de kroppar där de ännu inte börjat arbeta kan man på ett konkret sätt konstatera likmaskarnas beydelse i vår fantastiska levande natur. Resultatet av deras verksamhet är remarkabelt!
Nu börjar besökarna komma upp i den rätta sinnesstämningen. Raskt förflyttar sig alla till följande utställda objekt, "En hund begraven". Några betraktare sväljer ljudligt upprepade gånger, något som inte underlättas när de hör Revadaks berättelse om hur detta konstverk blev till. Det är fråga om något som tidigare var en snäll och tillgiven golden retriever. Denna hund mötte sitt öde när en eighteen-wheeler transporterande massaved inte hann bromsa tillräckligt snabbt. Den gyllene hämtaren fick hela sitt bakparti tillplattat, vilket förklarar konstverkets arrangemang: Hundkroppens bakdel är nedgrävd i en låda innehållande torv och mull. Frambenen och huvudet sticker upp ovanför jordytan. Det ena ögat fattas och i munnen finns rester av torkat, upphostat blod. Kring halsen sitter halsbandet fortfarande kvar, en närgången, skarpögd besökare konstaterar att där förutom skattemärket finns en platta med namnet "Karo" ingraverat.
Nu tror besökarna att de har sett det mesta, men i själva verket har de inte sett någonting ännu. Revadak har sparat sin mobil, d v s det rörliga konstverket, till sist. Mobilen heter kort och gott "Råttkarusell". Den består av ett horisontellt hjul i vars periferi sju råttlik är upphängda i sina svansar. En asynkron enfas växelströmsmotor driver hjulet så att det roterar med ca ett varv i sekunden. Centrifugalkraften gör att råttorna slungas utåt, svansarna sträcks och de långa gnagartänderna grinar mot besökarna. Flugorna har uppenbara svårigheter att hålla sig fast i de roterande råttkropparna. När en ung söt dam på strategiskt avstånd betraktar mobilen händer ett smärre missöde. En av råttsvansarna brister plötsligt, råttkroppen slungas ut och träffar den unga damen rakt i hennes djupa urringning. Ett hysteriskt skrik förtäljer vad som hänt. Revadak behåller lugnet, med ett gemytligt leende plockar han bort råttan, konstaterande att "så kan det gå då man beräknar förruttnelsehastigheten fel". För att ytterligare trösta den söta damen berättar han en verklig händelse om en närsynt äldre gentleman som betraktade karusellen på alltför nära håll. Gnagartänderna på en av råttorna rispade upp ett fult sår i mannens näsa, det blev nödvändigt med sjukhusresa och stelkrampssprutor. Damen känner sig mycket lättad, i hennes fall räckte det med några pappersservetter för att korrigera det skedda.
Nu stämmer det att besökarna sett det mesta, flera konstverk finns inte i galleriet för tillfället. Besökarna avlägsnar sig rätt snabbt, den unga damen yrar något om skadestånd, men erbjudandet om inbjudan till följande vernissage får henne att avstå från alla skadeståndskrav. Endast vi och Revadak blir kvar, han har lovat oss en exklusiv intervju, den första verkligt exklusiva enligt honom. Eftersom stolar saknas slår vi oss ned på golvet för att verkställa utfrågningen.
Revadak Asberg, kadaverkonstens fader, hur erhöll du impulsen som gjorde att kadaverkonsten såg dagens ljus?
Ja, det skedde redan under barndomen. Vår häst hade dött och när vi skulle gräva ner den gick spadskaftet sönder. Eftersom hemmet var fattigt hann en hälsonämndsinspektör klaga hos oss innan vi hade råd att köpa ett nytt spadskaft. Det två veckor gamla hästliket åstadkom enligt honom sanitära olägenheter. Nåja, jag hade just sett ett TV program om ligismen i New York, där alla ligistdåd, tex. vanprydandet av trafikmärken med fastsvetsade metallskrot, enligt ligisterna var berättigade eftersom det var frågan om konst. Jag förklarade åt inspektorn att detta var frågan om en avancerad form av allmogekonst, det hjälpte dock inte, far bötfälldes och konstverket avlägsnades.
Men det dröjde ännu länge innan du på allvar började idka kadaverkonst?
Tills helt nyligen, ja. Tack vare min höga intelligens kunde jag utbilda mig, jag är numera tekn.lic. och arbetar på ett av Nordens ledande företag inom elektronik- och softwarebranschen. Nu har jag alltså ekonomiska resurser att förverkliga impulsen jag erhöll under barndomen.
Är det frågan om en dyr form av konstutövning?
Nej, konsten i sig är inte så dyr, däremot är den så tidskrävande att inkomstbortfallet kan bli för stort. Jag idkar i genomsnitt kadaverkonst var tredje arbetsdag, med arbetsgivarens medgivande såklart. Detta kräver en ganska hög månadslön för att man skall klara sig.
Hur kommer det sig att kadaverkonsten är så tidskrävande?
Det är frågan om en dynamisk konst, den är ständigt i utveckling. Medellivslängden för ett konstverk är ungefär sju månader. Om man stannar upp och vilar på lagrarna kan det snabbt hända att man blir en exkonstnär, eftersom det föreligger risk att man inte är kreatör till ett enda existerande kadaverkonstverk.
En kadaverkonstnär bör alltså ständigt utveckla sig?
Utan vidare! Det är just detta som fascinerar mig mest, det konkretiserar påståendet om alltings förgänglighet. Ett vanligt konstverk, Penselström & Paletts "Torso" t e x, är ju på ett mycket konkret sätt bestående, vilket inte beskriver verklighetens realiteter.
Hur har du tänkt vidareutveckla kadaverkonsten?
Jag skulle vilja föra den ytterligare ett steg närmare människorna. Till detta skulle mänskliga kadaver vara ypperliga. Tyvärr är det ytterst få som vill avstå sina kroppar, även om detta skulle hända är alltid någon anhörig omöjlig att komma överens med. En ändring av lagstiftningen skulle eventuellt underlätta detta problem.
Hur skaffar du material till dina konstverk?
Främst använder jag mig av pålitliga underleverantörer som på beställning skaffar fram det jag vill ha. Emellanåt har det inträffat att jag blivit erbjuden kadaver utan att ha beställt dem, ifall det är frågan om goda produkter köper jag även sådana, alltid kan man ju improvisera fram något om man har bra råvaror. I övrigt kan konstateras att detta är en typisk JOT-bransch, strax man fått kadavren bör man göra konstverket för att ställa ut eller sälja bort det då det blivit fullbordat.
Finns det något du vill säga till TBL:s läsare och andra?
Ja, jag förväntar mig att människorna småningom skall börja förhålla sig positivare till min konstutövning. Det finns fortfarande sådana som begabbar kadaverkonsten, jag har t o m fått elaka telefonsamtal om nätterna. Jag vill göra en sak klar, jag påtvingar ingen min konstart och jag förväntar mig att de som av någon outgrundlig anledning inte uppskattar den åtminstone kunde lämna mig i fred. Jag bör dock erkänna att stora framsteg gjorts sedan kadaverkonstens tidigaste dagar, då var det nära nog omöjligt att ens tex. på en krog berätta vad man sysslar med. Mycket kan nog förbättras ännu, det är antagligen endast en tidsfråga när kadaverkonsten blir accepterad av alla och envar.
Med denna vädjan avslutades intervjun, Revadak bör städa en aning i galleriet innan följande besökare anländer. Med en slang i sin ena hand och en gummiskrapa i den andra tar han farväl av oss. Ute i solskenet inser vi att vi blivit många erfarenheter rikare, ett konstaterande som förstärks under besöket på Järngrillen där kadaverkonsten livligt debatterades av de lyckliga galleribesökarna och av några övriga konstintresserade.