Utanför Kalkonklubbens etylalkoholbunker

Utanför Kalkonklubbens etylalkoholbunker

Väldigt många vet att Kalkonklubben besökt Californien (ca en vecka före jordbävningen), och dom som inte vet det får reda på det nu. Något man också får reda på nu är nivån på snabbmatställen och hur de skiljer sig från varann, Kalkonklubben passade nämligen på att utförligt dokumentera alla födointagningar som ägde rum på nämnda typ av matställe.

Men först lite bakgrundsfakta för de ovetande: USA är ett stort land, och stora länder brukar köra med stora toleranser. I detta fall är det kanske inte så mycket de stora toleranserna som gäller, utan de många standarderna. I fråga om mat och hälsa må följande autentiska situation fungera som exempel:

Då man vaknar på morgonen, och betittar morgonutbudet på TV, märker man till sin glädje(?) att olika sorters work out program är populära. Vad är inte bättre än att på morgonen beskåda välskapta kvinnor som hoppar aerobic (eller vad som för tillfället är pop) till flummig musik, medan man själv slappar i sängen? Och inte nog med det, mellan gymnastikpassen går det att med telefon beställa diverse equipment som underlättar hoppandet. En storsäljare är det konstgjorda trappsteget, två plastpalicker med vilka man kan bygga sin egen trappa, t.ex. på sitt hotellrum, för att inte gå miste om sin dagliga träning.

Sedan man tröttnat på work outen äter man lämpligtvis hotellets continental breakfast, inte att förväxla med continental breakfast. Hotellen i USA förser sina gäster med besynnerliga morgonmål: Kaffe eller te, juice, och muffins, donitsar, danska bröd och annat man i vanliga fall förknippar med eftermiddagskaffet. Men ingen fara att work outen (den man utförde slappande i sängen) blir otillräcklig, nej, man har tänkt på allt. Således finns inga riktiga kaffe- eller tetillsatser (socker och grädde) till förfogande. Det som finns är konstsötningsmedel, sackarin (ger cancer) och aspartam (ger förhoppningsvis inte cancer), samt non dairy "grädde", någotsorts växtbaserat crap, antingen flytande eller i pulverform. Nåja, vissa gånger fanns riktigt socker. Ja, ifall man vill piggna till bör man se upp för det koffeinfria kaffet...

Efter dessa morgongöromål är ens sinne totalt anpassat till multipla standarder, alla utsvävningar på snabbmatställen går att kompensera på något sätt, t.ex. genom att dricka diet-limu (hemma känt som light-limu) eller titta på work out. Och Kalkonklubben kunde konstatera: Systemet fungerar faktiskt!

Alltså, bästa läsare, läs fast food guiden med samma sinne som Kalkonklubben gjorde den!

"The secret of healthy hitchhiking is to eat junk food."

Douglas Adams, The Restaurant at the End of the Universe


KKFFG -- KalkonKlubbens Fast-Food Guide ver. 1.0

KKFFG -- KalkonKlubbens Fast-Food Guide ver. 1.0

Pizza hut/JFK International Airport (Italian Sausage):

Pizzorna på det här stället påminner ganska mycket om de som man får hemma i Finland. Servicen däremot lämnade mycket att önska. Man ställde sig i kö för att plocka åt sig önskad pizza (om det fanns färdiga) i en papp-ask, varefter man gick till kassan och betalade. Kassafröken öppnade asken för att kontrollera vilken pizza man hade tagit, varför månne; de kostade ju lika mycket??? Dessutom korrelerade biträdets uppfattning om vad det var för slags pizza inte speciellt bra med verkligheten. Att betala med kreditkort verkade vara svårt, eftersom det tog ca 5 minuter att få tillbaka sitt kort efter gjort uppköp. Besticken dög närmast att göra Uri-Geller-trick med, så vi åt pizzorna enligt smörgås-metoden.

2 pizzor.

Burger King/San Diego Fast Food Boulevard (Double Whopper):

Denna burgare kunde man åtnjuta(?) till det förmånliga priset av $1.99, Burgaren ifråga är en ganska normal våningsburgare med flam-grillad (char-broiled) biff, som följaktligen smakar horror-bränt (karsinogent). På ytan var burgarna inte speciellt varma. Även här verkade personalen ha svårt att förstå vår tydligen alltför korrekta engelska med resultatet en felaktig leverans.

3 biffar.

Wendy's/San Diego (1/2-pounder):

Wendy's är en "gammalmodig" hamburgerkedja med en Pippi Långstrump-klon i sin logo. Här kan man äta sig mätt i en lugn och värdig atmosfär. Burgarna här var ganska anonyma till smaken, biffarna var kokta i vatten och var följaktligen väl tillredda men ganska smaklösa.

4 biffar.

Del Taco/Palm Springs:

Detta är inte ett hamburger-ställe, men nog ett fast-food ställe. För den som inte vet vad en taco är, kan nämnas att det är fråga om en mexikansk rätt bestående av ett tunt bröd. På detta bröd placerar man sedan diverse olika sorters crap, varefter det rullas ihop så att innehållet omsluts. Beroende på skalets hårdhet kan dessa indelas i kategorierna "soft taco" och "hard taco". Här har man förstått att använda kryddor som ger en stark och effektiv smak. Stället hade lyxen av bordsservice och var inrett med ett kunnon mjukt mattgolv med parkettmönster.

5 biffar.

McDonald's/Beverly Hills:

Här vet man vad man får, precis lika över hela världen. Precis som hemma underhålls besökaren av papperet på brickan, i detta fall grafiska diagram över hur välnärande ställets produkter är. Bilarna på parkeringsplatsen indikerade dock att man faktiskt befann sig i närheten av överklasskvarteren. Kostymklädda jappar och en stretchad limousine och en Lexus på parkeringsplatsen talade sitt tydliga språk: även de förmögna förstår sig på att äta ekonomiskt och fint.

4 biffar.

Denny's/Agoura Hills (buttermilk pancaces with bacon & maple syrup):

Detta är ett lyxigt morgonmålsställe, ett stadigt morgonmål kostade ca. $7/person. I detta pris ingår naturligtvis kaffe med obegränsat antal free refills, utan speciell tillsägelse. Pannkakorna som vi åt visade sig vara verkliga högdensitetsprodukter, och sög bra i sig av den utdelade sirapen. Om man kände sig övernärd, gick det också att välja dietversionen av sirapen. Efter att ha ätit upp de tre pannkakorna kändes faktiskt ett ganska betydande tryck på magsäckens innerväggar. Första snabbmatsstället som godkänner ätarens Kort.

3 pannkakor.

Jack-in-the-Box/Agoura Hills. (the Colossus Burger):

Största hittills skådade densiteten på en burgare, en Colossus innehåller två biffar, 8 (åtta!) små bitar bacon, samt tre olika sorters ostskivor. Keikkor, köttigaste och mest ostdrypande burgaren hittills skådad. Andreas kommentar: "Får man inte hjärtinfarkt av det här, så vet jag inte vad man får hjärtinfarkt av." Qwistis tyckte däremot att Colossus var ett exempel på att hälsosam mat faktiskt kan vara god. På detta ställe tillreds burgarna först efter att man har beställt, ett utmärkt sätt att garantera tillräckligt hög temperatur och färskhet. Detta ställe besöktes även av den lokala ordningsmakten (police-approved). För övrigt kan nämnas att Jack-in-the-Box hade snärtigaste TV-reklamen: "The Incredible Hungry Man", en gigantisk jappe som traskar omkring bland skyskraporna och vrålar ut sin hunger ända tills han får den stillad med en Colossus-burgare.

I Vallejo prövades också Jack-in-the-Box morgonmålsmeny (serveras före 10:30am). Vi fick helt sakliga omeletter och kunnon bröd därtill.

4 biffar.

Taco Bell (Soft Steak Taco & Nachos):

Här fick man åter äta alternativ fast-food. Vad en Taco är har beskrivits ovan, men för den oinsatte kan även nämnas att nachos är en sorts häftigt kryddade, ganska stora chips som man äter efter att ha doppat dem i smulten ost (inte smältost). Här finns inte mycket att nämna, annat än att kryddningen var helt O.K. och en beställning missuppfattades litet. Detta ställe hade för övrigt de överlägset sämsta växelpengarna.

4 biffar.

Carl's Junior/San Francisco (Western deal):

Detta är ett ganska bra hamburger-ställe, french-friesen var av en intressant och annorlunda matris-struktur, och burgarna innehöll stora goda lök-ringar. Ett bra men inte överraskande bra ställe.

4 biffar.

Subway/San Francisco, Fisherman's Wharf (1 foot):

En fot (12 tum) är en massiv smörgås till ett ganska högt pris ($4-5), bestående av en uppskuren semla, fylld med allt möjligt smått och gott. Semlan tillreds on-line under kundens överseende, varvid man följaktligen kan bestämma om man vill ha jalapeno (ordineras). Det är alltså frågan om någon sorts hälso-fast-food, som är mycket svåra att äta. Stället var inrett i en häftig gul miljö, som för övrigt verkade sakna vilorum (engl. restrooms). En eftergranskning i folkrepubliken Berkeley gav indicier på att det är Subway-policy att inte erbjuda klientelet vilorum.

4- batonger.

Popeye's/Vallejo (Family pack):

En Family pack innehåller allt möjligt crap, bestående av diverse komponenter tagna från flygfän. Det var alltså fråga om en sorts K.F.C.-klon. (Kentucky Fried Chicken). Maten var följaktligen besvärlig att äta. Vi trodde att hälsosamhetsskalan tog slut vid en Colossus, men... Detta verkade för övrigt vara tillflyktsort för de lokala slappak*karna (80% av klientelet). Stället erbjuder trots namnet ingen rätt innehållande spenat.

3 kycklingar.

Max's Opera Cafe/Burlingame (N.Y. Steak):

Mot slutet av resan började det bli svårare att stöta på nya fast-food-ställen som vi inte hade besökt tidigare. Detta är inte ett snabbmatsställe i vanlig bemärkelse, men det fick duga, eftersom vi inte just då hittade ett dylikt. Trots sitt anspråkslösa läge i närheten av hotell Radisson visade sig detta vara ett ganska lyxixgt ställe med levande musik, överdrivet leende servitörer som verkade vara "glada" (engl. gay) även på annat sätt. Maten var riklig, väl kryddad, och t.o.m. Andreas sade att han var riktigt nöjd. Som efterrätt prövades glass, även den absolut minsta portionen visade sig vara till storleken enorm.

Många biffar.


Till sist en varning: USA-maten är beroendeframkallande, och övergången till de rena goda inhemska livsmedlena kan för mången resenär bli pinsamt svår. Detta fick en av resenärerna erfara två dagar efter hemkomsten då han efter bastun började må illa, helt utan orsak (hemöl, köpöl, ponu etc.) dessutom, och drog verkliga kunnon laattor, rentav manner-laattor, för att anknyta till resemålet än en gång.

Jösse & Qwistis


[Tebladet 1/94]