Parasithjärnan

Jaha, tänkte jag. Vad betyder det?

- Men för att kunna fastställa vad det innebär krävs ännu en del tilläggsundersökningar. Det skulle vara bra att komma igång med dem så fort som möjligt.

- För mig är det ingen skillnad, vi kan fast börja med detsamma.

- Bra, då vill jag att du först läser dessa papper och sedan undertecknar på sista sidan, kortfattat innebär det att du fråntar oss allt ansvar för eventuella komplikationer, men för att kunna vidtaga effektiva vårdåtgärder så är det absolut nödvändigt. Undersökningarna kan i värsta fall ta flera dagar i anspråk och hurudan vården blir är ännu omöjligt att säga. Hjärnoperationer där delar av hjärnan måste avlägsnas kan vara komplicerade och ändå kan man inte på förhand säga någonting säkert om resultatet.

Efter det första chockerande beskedet var jag så omdömesförlamad att jag utan att egentligen läsa texten snällt undertecknade pappret. Min handstil var dock så darrig att ingen någonsin skulle kunna bevisa att det var jag som skrivit mitt namn. Det kunde lika bra ha varit en kortsluten elektriker som hållit i pennan.

De kommande dagarna satte myror i huvet på Dr. Lurk. Alla tänkbara mätningar med modernaste magnetfältsresonansindikatoranalysatorer och liknande gav ungefär samma resultat: Bara en liten del av hjärnan arbetade för att styra min kropp, hålla mig vid medvetande och upprätthålla mitt minne. Jag, dvs min kropp, tycktes alltså fungera normalt, men av min hjärna var bara 4 % i användning. Vad sysslade resten med?

Doktor Lurk grubblade och funderade och kom fram till att jag faktiskt inte behövde mer hjärnkapacitet än de några få procent som visat sig aktiva. Då fick han den fasansfulla iden, som svar på frågan vad sysslade resten med? Ingenting. JO en sak. Resten koncentrerade sig på att göra ingenting för den var rädd att bli upptäckt. Den större delen av min hjärna hade ett eget liv, en egen medvetenhet och levde på en helt annan nivå än jag. Den bara behövde min kropp att bo i och vid enstaka tillfällen gav den min hjärna impulser för att skydda mig. Den var alltså nästan som en parasit. Min hjärna är en parasit i min kropp.

I sin tillvaro har den större delen telepatisk kontakt med andra hjärnor som parasiterar andra mänskor. Alla mänskor har en stor parasithjärna och en liten kroppsstyrande hjärna. Parasiten ger bara ibland små impulser till den styrande hjärnan för att inte själv råka i fara. Nu insåg min parasithjärna att den riskerade att bli upptäckt och således avslöja hela sitt släkte.

Åtskilliga gånger tidigare har det hänt att parasithjärnor har hållit på att bli upptäckta. Då har de tagit kontrollen över kroppen de bott i, och sett till att den personen omkommit. Oftast har det sett ut som olyckshändelser, ibland har dödsfallen ansetts vara självmord. Helt förståeligt att en person som fått veta om han har en tumör i hjärnan blir deprimerad och tar sitt liv. Tänk bara vilken otrolig disciplin parasithjärnorna har. Om en individ riskerar att bli upptäckt så likviderar den sin värdkropp och därmed även sig själv, hellre än att arten upptäcks av de primitiva värdkropparnas hjärnor.

Det kusliga i sammanhanget är att ingen vet hur många av de mördade värdmänskorna som också har insett detta, att någon annan hela tiden kan läsa ens tankar och även styra din vilja när som helst. Och sedan skräcken att veta att man antagligen kommer att avlivas förrän man ens fått en verklig chans att försvara sig mot parasiten. Många har säkert försökt få hjälp av läkare, men hurudan hjälp kan man få av en läkare som även han har en parasithjärna som samarbetar med din. Ingen sådan patient har efteråt kunnat berätta om sin upptäckt. Läkaren inte ens nödvändigtvis förstått vad det hela handlade om. Patienten dog eller blev grovt hjärnskadad, men det är en allmänt känd och accepterad risk med komplicerade hjärnoperationer.

Jag hade en osannolik tur. Min läkare insåg nämligen verkligheten. Och han förklarade för mig att jag inte får prata om parasiten och inte tänka på den dagarna i ända, för om den får fast mig med sådana tankar så blir mitt liv kort. Han har upptäckt att parasiten inte övervakar hjärnan kontinuerligt och man kan tydligen skriva ganska fritt, bara man maskerar sina tankar och sin verksamhet. Det naturligaste är att göra det på arbetstid ifall man har ett arbete där man även annars sitter och skriver. Då parasiten ibland kollar dina tankar och din verksamhet är ointressant för parasiten, så fortsätter den att ägna sig åt någonting annat.

En kompletterande faktor till min tur var faktiskt min parasits eget misstag. Då den valde att verka död under undersökningarna som visade att bara 4 % av min hjärna var aktiv så möjliggjorde den min räddning, och sin egen död. Vanligtvis så kan man ju inte se någon skillnad mellan parasiten och mänskans hjärna vid magnetiska undersökningar eftersom parasitens tankeverksamhet gör att hela hjärnsubstansen verkar aktiv. Och i fall där en person har en skada på sin hjärna kan man se att liten del är defekt. Tänk då på att det kan vara en avsevärd del av den 4% som är kroppens hjärna.

Så nu var vi då två personer som kände till hjärnparasiten. Vad skulle vi göra åt saken? Vi träffades sällan, bara så ofta som läkaren tyckte att var naturligt för att göra en massa irrelevanta prov för att lura parasiterna. Under mötena växlade vi brev där vi filosoferade och planerade motåtgärder. Samtidigt gick vi båda omkring med en ständig rädsla för att vi skulle tänka för mycket på parasiterna och bli ertappade på bar gärning.

Tänk dig att det finns någon för dig okänd som när som helst kan läsa dina tankar och också påverka dig utan att du ens vet om det. Vad du än gör så är du aldrig ensam. Du kan aldrig säga att du har full kontroll över din kropp.

Vi utarbetade en plan där jag skulle utgöra försökskanin. Jag kunde bli den första verkligt självständiga mänskan. Jag kunde också dö. Det mest troliga var att jag skulle bli hjärnskadad, med eller utan parasit i huvudet. Hela attacken mot parasiten möjliggjordes av att parasiten åtminstone första gången min hjärna undersöktes valt att göra ingenting. Den verkade då död. Doktor Lurk antog att han kunde få magnetfälysatorn att fungera även i omvänd riktning, alltså inte bara avläsa magnetfält utan även alstra och fokusera tillräckligt kraftiga magnetfält för att döda hjärnceller.

Datoranalys av min hjärna skulle utesluta aktiva delar av hjärnan medan inaktiva hjärnområden skulle förstöras. Detta betyder att jag måste hålla hela min egen hjärna aktiv för att inte själv drabbas av behandlingen. Varenda hjärncell som vilar skulle dö. Hela minnet måste jag hålla aktivt, alla känselintryck, all rörelseförmåga, syn, hörsel, talcentrum och alla språkkunskaper, mina åsikter, visioner, hela min identitet måste hållas extremt aktiv om jag ville överleva. Därför gjorde vi först några övningar där min hjärnas aktivitet mättes. Det var en farlig process för parasiten kunde ju börja misstänka vad vi höll på med. Och inte bara min parasit utan kanske ännu mera doktor Lurks. Efter några övningar kom vi fram till att knappt sju procent av hjärnmassan i mitt huvud var min. Där ingick alltså alla de delar som jag nämnde.

För att hålla så mycket känselnerver som möjligt aktiva ikläddes jag en tätt åtsittande halare som var försedd med både varm- och kallvattenkretslopp som gick bredvid varandra i tunna slangar. Hett, kallt, hett, kallt. Med två millimeters intervall. Dessutom hällde vi sand blandat med citronsyra och lut i dräkten för att den skulle bli maximalt obehaglig, då skulle ju så många nerver som möjligt vara aktiva. Det svåraste var att aktivera ryggmärgen, den kunde vi inte påverka, det var bara att hoppas. Egentligen var den obehagliga halaren bara ett försök till säkerhetsåtgärd, vi visste ju inte om någonting överhuvudtaget skulle fungera.

Dagen före vi skulle göra det definitiva försöket hände någonting skrämmande. En kollega till doktor Lurk, som i början haft tillgång till mina patientuppgifter begick självmord... Han hoppade ut genom fönstret från elfte våningen. Det sades att han haft det svårt på senare tid. Han var skuldsatt och ensam sedan hans fru lurat pengar och hus av honom och sedan gift sig med advokaten. Det fanns två personer som trodde annorlunda. Doktor Lurk och jag. Han begick inte självmord, han blev mördad av hjärnparasiten som styrde hans kropp till att kasta sig ut genom fönstret.

Följande dag då vi hade tänkt utföra operationen hölls en minnesstund för den omkomna läkaren och vi ansåg det bäst att uppskjuta vår hemliga operation några dagar.

Detta dröjsmål var kanske nyttigt, vi hann i smyg fundera på vad som kan hända ifall operationen lyckas? Skulle Dr. Lurks parasit inse vad som hade hänt och försöka avliva oss båda? Hur skulle vi veta resultatet av operationen? Vad händer om parasiten i mitt huvud bara blir skadad, den kanske kan ta kontrollen över min kropp och gå bärsärksgång mot Lurk och hela sjukhuset. Vi kom fram till att operationen måste förberedas mycket noggrant för att undvika dylika farosituationer.

Vi beslöt att utvidga operationen till att gälla oss båda. Och att hela processen skulle övervakas och filmas av flera videokameror, oberoende av varann. En kamera för kontrollbordet så att en senare kontrollkommission skulle kunna utreda vad som hänt ifall det t.ex. hittas två lik. En kamera som övervakar oss på nära håll, och den tredje för att övervaka hela rummet. Filmerna skulle även kunna hjälpa den överlevande att bevisa sin oskuld ifall bara en av oss dör.

För att våra kroppar inte skulle kunna avbryta operationen måste vi kedja fast oss med handbojor och fotkedjor, men vi måste ju ändå också kunna komma loss efteråt. Därför riggade vi upp en vinkelslipmaskin som var ansluten till ett kopplingsur mot handbojorna. Den skulle starta efter det att operationen skulle vara över.

Dr. Lurk programmerade apparaturen och blev tvungen att eliminera de flesta säkerhets gränser och överskrida rekommenderad maximieffekt trefaldigt, men vi hade ju antagligen bara en chans och satsade därför allting på ett kort. Jag skaffade kedjor, kameror och övrig hårdvara. När allt var uppriggat och klart skrev vi ännu ett kort brev under våra kamerors övervakning och lade det i låda där hela vår tidigare brevväxling fanns samlad. Vi visste inte vad det skulle tjäna till, men det kändes ändå som en sorts farvälhälsning till våra anhöriga i fall vi misslyckades.

Det är klart att parasithjärnorna i dem som hittar våra lik sannolikt skulle bränna alla bevis, men det kunde vi ju inte vara helt säkra på. Man vill ju ändå tänka positivt.

När alla förberedelser var klara tittade vi på varann och nickade. Lurk tryckte på startknappen och sade tio minuter tid, under hela tiden hade vi inte sagt ett ord till varann, vi ville liksom försöka göra allt i hemlighet. Vi lade oss på skötbordet tätt intill varann för att rymmas och för att få in bådas huvud i magnetmanicken. Vi kedjade fast benen och kontrollerade att vi skulle bli fria om två timmar. Handklovarna på och sedan vänta. Efter några minuter fördes skötbordets huvudända in i magnetfältskammaren.

Först skulle apparaten undersöka våra hjärnor och registrera vilka delar som var aktiva och vilka som inte var. De inaktiva delarna skulle ju utplånas. Den vidriga skyddshalarkonstruktionen hade vi lämnat bort. Vi hade ju bara en sådan och ville bli lika behandlade, och att skaffa en dräkt till skulle ta för lång tid.

Själva undersökningen tog ungefär en halvtimme och sedan processades mätdatat en stund och sedan började spolarna laddas upp för att utdela ett hoppeligen rätt fokuserat magnetfält mot parasiterna i våra huvuden. Jag minns att jag hörde en liten varningssignal från kotrollbordet förrän allt svartnade för mig.

Jag vet inte när jag vaknade, men det första jag minns är en lätt röklukt och ett öronbedövande vrål av två vinkelslipaskiner som går heta med torra lager. Doktor Lurk låg orörlig bredvid mig. Det kändes varmt i huvudet. Händerna är fria så jag börjar lösgöra resten av kroppen och sedan stänger jag av maskinerna. Då vaknar doktor Lurk. Vi ser på varann lite undrande.

-Du lever, säger jag åt honom.

-Du med, svarar han. Är vi i övrigt i skick?

-Vet inte, jag kan åtminstone röra mig och stå på benen.

Jag hjälper till att lösgöra honom. Sedan går vi till kontrollbordet för att se om programmet har funkat eller kollapsat. Några irrelevanta errormeddelanden finns på rutan men hela proceduren har genomförts på planerat sätt.

-Är allt i ordning, frågar jag.

-Jag vet inte, svarar Lurk. Och jag vet inte heller hur vi kan kontrollera saken.

Doktor lurk återställer automatiken till det normala undersökningsprogrammet medan jag plockar ner videokamerorna och övrig utrustning.

-Vågar vi prata om saken eller hoppar vi ut genom fönstret?

-Ingen aning, det är bara att pröva.

Vi börjar trevande diskutera eländet vi haft i huvudet. Det känns ovant, hittills har vi ju bara diskuterat saken brevledes. Småningom börjar vi tro att vi är befriade. Vi är sannolikt de enda mänskorna som är herre över sig själv. Vi är de enda som har total kontroll över oss själva. Inte mera någon okänd som läser våra tankar och kan driva oss till "självmord".

Det har nu gått några månader sedan vi besegrade hjärnparasiterna, och vi ser ingen anledning att tro att vi misslyckats. Vi har undersökt våra hjärnor, och av volymen är bara några procent i användning men det är hundra procent av våra egna hjärnor. Vissa små hjärnskador har vi, men de stör oss inte. Jag har inget sinne för konst men det jag hade före operationen var också dåligt så förlusten är obetydlig. Nu börjar vi forska i vår motståndare så fort vi hittar lämpliga personer som är villiga att ställa upp som försökskaniner. Vi har många frågor som väntar på svar.