Så har det nya året kommit i gång på allvar, den isentropiskt expanderande Kalkonklubben har tagit emot år 1989 i filmens tecken, hur annars? Ett av huvudprojekten inom klubbens verksamhet kommer detta år att vara utvecklandet av det kalkoniska bedömningssystemet, som förhoppningsvis ser dagens ljus inom detta decennium. Hittills har den stora svårigheten varit att erhålla den nödvändiga mängden indata som krävs för att ekvationssystemet skall få en och endast en lösning. Vi minns ju alla från matriskalkylen att ifall en matris innehåller flera lodräta rader än vågräta rader finns det alltid oändligt många lösningar.
Hittills har det visat sig att ju flera filmer (=vågräta rader) vi sett, desto flera kriterier (=lodräta rader) för filmers sevärdhet har konstaterats vara signifikanta. I själva verket har kriteriernas antal ökat snabbare än filmernas. Inom kort hoppas vi att alla kriterier blir upptäckta, deras antal kan inte fortsätta växa snabbare än antalet filmer hur länge som helst. Då detta skett kan som första approximation ekvationssystemet lösas, senare då ännu flera filmer beskådats kan exaktare parametervärden erhållas med den fruktade minsta kvadratsummans metod. I ett ännu senare skede kan även modeller som är icke linjära i förhållande till parametrarna utarbetas, det slutliga målet är att i modellen innefatta även sådana faktorer som filmen inte står för. Bland dessa må nämnas biobesökarens förväntningar och allmänhetens åsikter. När allt är gjort kan varje film i kalkonavseende beskrivas med teknisk-naturvetenskaplig-matematisk exakthet.
Nåja, nu får det vara slut med (bort)förklaringarna, här följer en verbalt framställd krönika över de sedan senast sedda filmerna.
MIDNIGHT RUN var en tuff film med drag av humor. En f.d. polis, f.d. för att han inte ville ta maffians mutor, livnär sig på att jaga prissatta brottslingar. Han får i uppgift av en firma som betalat borgen för en brottsling att finna denna man som arbetat för maffian men som försnillat 15 milj $ av deras pengar. Polisen vill ha mannen som vittne mot maffiabossen, som givetvis också vill få tag på mannen. Resan som prisjägaren och försnillaren utför är vad filmen går ut på. Den går egentligen inte att referera, nämnas kan att den inte saknar action och att kalkonklubbshumor ingår: "Du vet tågstationer, där tåg stannar så att man kan stiga av eller på. Man behöver inte hoppa av tåg i farten, tågstationerna är utvecklade för att möjliggöra bekväma av- och påstigningar." Under resan utvecklas en form av vänskap mellan resenärerna, det goda slutet understryks av att den f.d. polisen får hjälpa till att ta fast maffiabossen. Denna film innehöll action och humor som gjorde den njutbar utan att vara kalkon. En reservation kunde göras mot det konventionella greppet och den översäkra satsning filmen verkade vara.
WHO FRAMED ROGER RABBIT var en motsägelsernas film. Handlingen var den urklassiska: Ett mord har begåtts så att en oskyldig (Roger Rabbit) blivit misstänkt för mordet. En försupen, olycklig privatdetektiv är mot sin vilja indragen i fallet och lyckas åstadkomma ett lyckligt slut. Det ovanliga var att tecknade seriefigurer gjorde många roller, något som rent teknisk är besvärligt att göra. Massor med personer hade åtminstone medverkat till att göra de tecknade figurerena. Motivet bakom mordet, senare morden, är att en till människa maskerad figur vill förinta Toontown, seriefigurernas stad, för att bereda plats för motorvägar med bensinstationer och hamburgerbarer. Samma ondskefulla figur har dödat privatdetektivens bror, nu får detektiven sin hämnd, den elaka figuren faller offer för sin egen grymhet, en sorts jikelsyra kallad dip som förmår utplåna seriefigurer totalt. Varför filmen utan tvekan var bra och njutbar är svårt att komma underfund med. Man kunde ta till filosofisk-psykologiska resonemang som att "gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut", "man inser hur viktiga våra fantasier är" eller att "fantasin är vad vi drömmer om men inte kan förverkliga". Dessa funderingar hjälper föga, filmen gav ett gott intryck rätt och slätt, eventuellt kunde filmens drag av s.k. hårdkokt detektivfilm ha medverkat till det goda intrycket. Klart är däremot att redan den andra filmen i samma stil vore ett plagiat om den kommer för snabbt. Roger Rabbit är ett unikum som inte går att tänja ut hur som helst.
A NIGHT MARE ON ELM STREET (4) kom ganska nära kalkonklassen. En F-18 film där silikonet strittar och skräckeffekterna väcker munterhet uppskattas av Kalkonklubben. Filmens, liksom dess föregångares, grund är Freddy, en barnamördare som rättvisan inte fick fälld. Arga föräldrar till de mördade barnen lynchade honom sedan med en boilare. Efter detta börjar Freddy härja i unga människors mardrömmar: Om man i en mardröm med Freddy drömmer att man dör så gör man det också på riktigt. Om en mardrömmare dessutom drömmer om en tredje person kommer denna att löpa risken att börja drömma mardrömmar. Dessutom kan flera människor simultant drömma samma dröm. "Vahinko kiertää" är således algoritmen. Filmens handling går ut på att de drömdrabbade försöker besegra Freddy, det lyckas till slut med hjälp av karate och en spegel, innan det har många människor dött. Säg vad man vill men Freddy har stil! Eller vad sägs om att ta på sig solglasögon då man skall döda en flicka på en badstrand. Trots allt var filmen inte kalkon, antagligen för att den höll en för hög kvalitet. Eftersom det var den fjärde filmen i ordningen har den erhållit ett starkt drag av genomsäker satsning. Men förnekas kan inte att filmen var sevärd.
D.O.A. (Dead on Arrival) var synnerligen annorlunda då en man tog sig an att utreda sin egen död. Filmen började tråkigt i en miljö med litteraturstuderande och -professorer. En ung student faller ner från ett fönster, det visar sig att det var mord. Mitt i allt finner sig huvudpersonen vara mördad, han är förgiftad med radiumklorid och kommer att dö om två dygn. Först ägnar han sig åt villospår som nästan ger honom en förtida död, den unga studenten hade underliga familjeförhållanden. En rik kvinna hade bekostat hans studier då, som det sades, pojkens far under en stöld blev skjuten och kvinnans förmögna man också omkom. I själva verket mördade kvinnan dem båda, "tjuven" var hennes f.d. man och hans son även hennes son. Den riktiga orsaken till morden på huvudpersonen och den unga studenten var emellertid det att den mördade studenten hade gjort ett så bra hemarbete att en god vän till huvudpersonen tänkte ge ut det i sitt namn, därför måste alla som visste något om den verkliga bakgrunden till verket elimineras. Som film var den ovanlig och en som man upplever i efterhand, underligt nog. Kalkon var den inte men den alltför tilltagna nonsensbeståndsdelen försämrade intrycket.
THE DEAD POOL med den legendariske "skitige" Harry Callahan var utan tvekan den mest sevärda filmen denna gång. Den genomtuffe Harry har just förpassat en storgangster bakom galler då det börjar hända saker. Trots misstankarna är inte brottslingen skyldig, vad som sker är att ett skräckfilmssällskap spelar ett mystiskt spel: Personerna i sällskapet har var och en en mängd namn på människor som väntas dö inom kort, den vars samtliga personer dött först har vunnit. Filmregissörens lista är den som krymper snabbast, det är dock inte han som fuskar i spelet utan en helt sinnessjuk person som vill hämnas på regissören. Den galna mannen lever i den föreställningen att regissören stulit hans mardrömmar för att kunna göra profit på dem med skräckfilmer som i det närmaste verkade vara kalkoner. Hans hämnd går ut på att enligt filmernas handling ta livet av personerna på regissörens dödslista. Sätten blir rätt grymma. Slutet är givet, Harry klarar sig men innan det har en av filmhistoriens besynnerligaste biljakter skett: Först åker Harry i sin bil, sedan kommer en liten ettrig radiostyrd bil med inmonterad bomb och till sist kommer galningen som styr både sin egen bil med ratt och den radiostyrda bilen med joystick! Den radiostyrda bilen är otrolig, trots hög hastighet klarar den av alla ojämnheter i vägen, även spårvagnsskenor och trottoarkanter. Denna film fick Kalkonklubben att tänka om, om man löper risk att bli sinnessjuk av att se för många dåliga skräckfilmer och av att göra dem till en kult löper vi stor risk att bli till fara för omgivningen. Se upp med oss!
Det var filmerna för den här gången, i strikt kalkonavseende har 1989 inte börjat så bra som först förutspåddes, någon egentilg kalkon har inte dykt upp ännu. Misströsta inte, sådana kommer nog förr eller senare, och vi ses på bion!
Kalkonklubben / Paul Joseph