Den efterlängtade dagen nalkades och utrustad med en trygg "Body- guard" på fem gentlemän anlände jag till biografen Andorra. Utanför biografen såg det ut som om det var mycket folk på väg på filmen. När vi väl kom in fick man en lätt chock. Finsk biopublik är vanligen mycket tyst och dämpad när de väntar på att få komma in på filmen. Här var situationen dock en helt annan. Ett gäng "fjortisar", som tydligen hörde till stampubliken, hade klätt sig i kläder som, enligt vad vi senare såg, passade in i filmen. Dessutom var de utrustade med en ghettoblaster och spelade musik ur filmen. Eftersom de tänkte uppträda under filmens gång höll de på och övade sina framförande i aulan. Den här speciella fredagskvällen var det också ett annat gäng teknologer på filmen. Det här resulterade i att det kanske var flere oinvigda än vanligt på plats. Nog kändes det lite lustigt att få gratis framföranden redan före man gick in på filmen. Jag hade hört en massa om olika saker, som man kan ha med sig när man går på den här filmen. Det viktigaste av allt lär vara tidningen (och det stämde). Dessa "fjortisar" i aulan verkade dock vara synnerligen välutrustade. Var och en hade en jätte-stor sportkass full med saker. Väl inne i salongen avslöjades de flesta kassars innehåll efter hand som filmen skred framåt.
Även om stampubliken såg underlig ut, så verkade de vara snälla och oförargliga barn. När filmen började avslöjades det att de flesta hade sett filmen ett antal gånger. De kunde replikerna utantill och sade med skådespelarna. I de flesta fall hade de dessutom förbättrat replikerna lite. Eller mycket. I många fall hade publiken dessutom extra repliker. Det tråkiga var att de inte var helt synkroniserade, så ibland missade man vad de sade, och ibland missade man något roligt som skådespelarna sade.
Den här filmen har recenserats tidigare i Te-bladet, så jag tänker inte förklara så mycket vad den handlade om. Jag kan bara säga att, trots att jag hade läst de här recensionerna, tyckte jag att det var en ganska annorlunda film. En ganska spännande upplevelse var, t.ex. att den fula, grova kvinna, som "pryder" bioannonserna för den här filmen, i själva verket var en MAN. Han var visserligen en transvestit, men jag tycker ändå att det är ganska lustigt att jag så här länge har gått omkring och trott att det var en kvinna. Patte påstod att han genast hade sett att det var en man.
En annan intressant detalj, var att jag fick min åsikt om transvestiter ändrad. Jag har alltid inbillat mig att transvestiter är en sorts svaga och veka män, som av andra anses löjliga. Jag har trott att transvestiter gillar söta klänningar och gulliga spetsar och dessutom ser ganska veka och kvinnliga ut. Alla de här åsikterna vändes dock upp och ner av den här filmen. Här var transvestiterna manliga män med hår på bröstet. De hade muskler och grov röst samt var också intresserade av kvinnor. De använde inga gulliga klänningar utan gick klädda i läder och använde piskor och sånt.
Under föreställningens gång avslöjade stampubliken sina kassars innehåll. Bland annat böt de kläder en massa gånger. När huvudpersonen sprang omkring i en grön klänning, tog en liten pojke på sig en grön klänning och sprang omkring på scenen. Man upplevde dock vissa små besvikelser, t.ex. att ingen av stampubliken upprtädde i svart korsett och nätstrumpor när nu skådespelarna gjorde det titt och tätt. Naturligtvis fanns också all den här spännande rekvisitan, som flög omkring i publiken (rostat bröd, sönderrivna tidningar, ris, papperstallrikar samt vatten, vatten, vatten). Vissa element var lite störande, t.ex. att vissa personer sprutade vatten på en även när filmen inte innehöll vatten. Det tyder på dålig bedömning av vattenbehovet för en föreställning. Dessutom fanns det personer som slängde en sorts frukostflingor på mig. Nog skulle jag ha blivit bitter om någon skulle ha slängt frukostflingor på mitt bröllop.
Som helhet var det en spännande upplevelse att se filmen och speciellt publikeffekterna var värda att uppleva. Egentligen borde ju de stackars barnen få gå gratis på filmen eftersom de jobbar så hårt för att andra människor skall ha roligt på filmen.
Ett stort tack till de personer i Kalkonklubben som lurade med mig på den mest upplevelserika film jag någonsin har sett.
Ciso