(Läsaren görs härmed uppmärksam på det faktum att denna resa inte bör benämnas XQR2.)
Under sommarens lopp samlades de blivande resedeltagarna ett flertal gånger i samband med Tommys bastutur och lät bli att planera resan. Det förekom också en livlig avsaknad av planering per elektronisk post: den sammanlagda mängden post uppgick till över 200 kB.
Trots avsaknaden av reseplaner bokades biljetter till m/s Pomerania för nedresan. Själva ruttplaneringen skulle få äga rum ombord.
Ungefär klockan 18:45 anlände vi till TF för att delta i början av TF:s Cancer Disc. Vi läste våra mailar för sista gången (ett av Andreas' fruktade definitiva uttalanden) och somliga hann grunda för resan i Ölkällaren.
Klockan 19:30 avreste Haicen mot hamnen. På vägen fyllde vi på Haicens förråd av Wunderbaumar (-bäume?). Vi anlände i god tid till Olympiaterminalen. Eftersom vi hade bokat en fyra personers hytt och en "lös" mansplats drog vi lott om vem som skulle få mansplatsen. Tommy förlorade. Efter ett par timmars väntan i hamnen körde vi ombord och strax därefter avgick m/s Pomerania, enligt Polferries' egen reklam även kallad "Itämeren ilopilleri".
Vår utlovade ytterhytt visade sig vara en innersådan, men i stället var den ungefär tre gånger så stor som Finnjets C-hytter. Det var alltså inget problem att sova fem i en fyrapersonershytt (Tommy fick sova på golvet).
Middag intogs på Pomeranias restaurant. De olyckiga som beställt champinjonsoppa till förrätt fick äta UFO:n (Unidentified Floating Objects). Pepparbiffen var ätlig, chateaubrianden rentav god, men Togge som inte ätit på hela dagen ansåg att hans portion var för liten. När vi andra tog efterrätt beställde han följaktligen ytterligare en huvudrätt (anka), till kyparens förvåning och vår stora skam. De andra åt en Piece of Cake respektive glass med Whipped Cream. Kocken var tydligen en verklig sadist eftersom han hade piskat grädden till en kompakt smörliknande massa.
I samband med måltiden ringde vi en sista gång (jag definitiv, va?) med MiHäs schampooflaska till vänner, bekanta och telefonsvarare.
Efter måltiden gick vi mätta (utom Togge?) på båtens diskotek. Ljud- och distorsonsnivån var avsevärd. Vår lilla pedofil Togge fick syn på ett par polska fjortisar, eller närmare bestämt en fjortis och en sjuttis. Lääh lääh. Han dansade ivrigt med fjortisen, men eftersom hon knappt kunde någon engelska alls och Togge ännu mindre polska, konverserade han mest med sjuttisen, trots att han ansåg henne gammal och fet. Trots ivriga ansträngningar under hela båtresan fick han dock inte användning för sina medhavda kondomer.
Diskotekets prissättning var intressant: om man beställde en vodka-cola kostade blandisen (c. 1 dl) 5.5 kZloty, men om man beställde dem skilt så fick man blandis till över två drinkar för 4 kZloty.
Det dracks vodka-cola av varierande pris. Andreas drack den oslagbara anti-laatta-kombinationen Zywiec-Glanil (d.v.s. lokalt öl och sjösjukepiller). Jösse och Togge blev lärvit, till den grad att de till och med i ett skede dansade med varandra. Jösse och Tommy pissade över relingen.
På förmiddagen kunde vi iaktta ett intressant fenomen: man hörde hur varvtalet på en av hjälpmotorerna minskade samtidigt som belysningen i hytten blev allt svagare, och plötsligt blev det kolmörkt. Strömavbrottet varade i omkring tio minuter. Denna episod ansågs ge anledning till en närmare inspektion av fartygets tekniska nivå. Vi besökte följaktligen på eftermiddagen Pomeranias kommandobrygga och maskinrum. På bryggan fanns två personer: kaptenen (?) och en ungefär femårig kläpp. Kläppen styrde fartyget vid autopiloten medan kaptenen visade oss runt på bryggan.
Båtens utrustning var typisk 70-tals öst-equipment, med undantag av en modern, västerländsk radar. Vi fick också se en praktisk demonstration av båtens brandalarmsystem: medan vi var på bryggan kom ett larm som kaptenen prompt kvitterade utan vidare åtgärder. Det var tydligen ett allvarligt larm eftersom kvitteringen lyckades först vid andra försöket. Vi fick också veta att även en av de fyra huvudmotorerna var ur funktion, därav fartygets ringa fart och 3-gradiga lutning.
Maskinrummet påminde om fartygets disco: hett och bullrigt. I motsats till discot hade maskinrummet ett upphöjt golv, under vilket man kunde skönja ett hav av svart vätska. Vi hade inte lust att röka.
På kvällen satt vi på diverse restauranger ombord och drack boskapsfartyg, d.v.s. KarjalaIVA. Discot försågs med TF-tarra, som på grund av utrymmesbrist måsta placeras ovanpå en existerande Spektrum-tarra.
En bit utanför Gdansk såg vi de första spåren av den polska trafikkulturen: ett grundligt demolerat bilvrak på vardera sidan av vägen och en polizistbil. Splatter. Vi fick också se flera exempel på de kreativa omkörningar som kan tänkas förorsaka dylika splatter-olyckor. Vid en järnvägsövergång stod ett litet krucifix; tydligen hade man idkat splatter också med tåg. Ett flertal av dessa krucifix fanns också längs vägkanterna på olika håll i Polen.
Eftersom de polska urin-vånarna inte lär vilja bli kallade polacker ("polack" är ett skällsord åtminstone på tyska) bestämde vi oss för att i stället kalla dem för "slappak*karna". Vi vill ju ogärna förolämpa någon.
Vi körde en liten omväg för att se Piska, ett distrikt i nordöstra Polen. I samband med en pisspaus i närheten av Piska applicerades en vit, kalkonformad körbanemarkering på en busshållplats med hjälp av kalkonschablonen.
Vid femtiden kom vi till Warzawa där vi traditionsenligt åt på hotell Metropols restaurang, det näst dyraste de hade. Vi växlade också valuta på hotellet. Den 200 kZlotys sedel vi hade smugglat med oss dög inte på restaurangen: "no good". Vi ombads växla den till en nyare version i en bank.
Vi fortsatte i riktning mot Krakow. Då vi passerade Radom hade det redan börjat skymma, så det föreslogs att vi skulle söka inkvartering. Togge var dock hårt emot detta: han yrade något osammanhängande om att gå och dansa på kvällen och lovade att hitta ett hotell åt oss på nästa större ort, Kielce.
Vi fortsatte alltså. Inga hotell syntes trots Togges försäkran om hotellen har stora neonskyltar. I Kielce åkte vi ett antal varv runt centrum och konsulterade också en stor turistinfotavla som tyvärr saknade en "You Are Here"-prick, så vi blev inte klokare. Vi såg ett antal hotelliknande byggnader som var stängda och den lokala begravningsplatsen. Togge började revidera sina uttalanden och sade att han egentligen bara hade lovat att hitta ett hotell före Krakow. Jo jo.
Efter ett par timmars cirkulerande tröttnade vi och körde vidare mot Krakow. En bit utanför staden fick Andreas syn på en stor byggnad med texten "Hotel Kawiarnya". Den var väl omgärdad med stängsel så det tog tid att hitta en Einfahrt, och när vi väl kom dit visade sig byggnaden vara en idrottshall(!). Ingen hotellreception syntes till. Vi fortsatte.
På vägen mot Krakow bevittnade vi nästa trafikolycka vid en järnvägsövergång: bommarna hade just gått ned och en motorcyklist som kom från andra hållet tänkte köra runt bommarna via terrängen. Han hindrades dock effektivt av ett djupt dike. Följden blev ett moln av ånga då motorn mötte vattnet i diket, allmän munterhet men inga värre skador.
Då vi kom till Krakow hade Togge redan slocknat, men det hindrade inte honom från att hitta ett hotell: Hotel Merkury, en lokal motsvarighet till JMT1. Alla utom Togge gick till receptionen, och eftersom det var fråga om ett studenthotell passade Andreas på att fråga om studentrabatt. Det fick vi, så rummen kostade bara motsvarande 20 FIM per person och natt i stället för 25. Det lönar sig att fråga.
Vi väckte Togge och checkade in. Rummen var primitiva men beboeliga, och vi var mycket trötta (utom Togge, som redan hade sovit flera timmar i bilen medan han sökte hotell åt oss). Vi hade två rum i en "solu", med gemensam WC och dusch.
Vi körde in till Krakow och parkerade Haicen strax utanför det nominellt bilfria centrum enligt lokal sed: snett och halvvägs på trottoaren. En lokal bank uppsöktes för att få 200 kZloty-sedeln växlad, men den dög inte ens åt banken: vi blev hänvisade till polska nationalbanken NDP i andra ändan av centrum. Vi promenerade dit och fick den till vår stora förvåning växlad till samma mängd giltiga sedlar.
Polska piratkassetter inhandlades i en butik. Jösse tänkte högt och bad den söta försäljerskan om "Madonna: Breast... uh... Breathless". Försäljerskan log. Utom Breastless köpte vi också ZZ Top: Recycler och en kassett med The Simpsons, alla för omkring 3 FIM-ekvivalenter per styck.
I brist på MacDonalds intogs morgonmålet på QuickBurger, ett litet lokalt hamburgerställe med ett tiotal mikrovågsugnar i köket och en verkligt häftig asymmetrisk, icke-ortogonal inredning med stålvajrar kors och tvärs. Wow.
Shoppingrundan fortsatte med inköp av mera Zytnia i en Pewex-affär som underligt nog nöjde sig med zloty. Flirt och annan blandis införskaffades hos en gatuförsäljare.
Då vi begav oss till Haicen blev vi vittnen till ytterligare en trafikolycka: en liten pojke på cykel kolliderade med en bil. Han fick skrubbsår i ansiktet, bilen fick skråmor. Det anlände två ambulanser för att ta hand om det förra och två poliser för att ta hand om det senare, och alla parkerade rakt bakom Haicen så vi fick vänta tills uppståndelsen lagt sig innan vi kom iväg.
Vi bestämde oss i detta skede för att tills vidare bråcka Budapest och i stället köra kortaste vägen till Wien. Denna väg förde oss via Bielsko-Beala där vi åt pizza till ett horrordyrt turistpris av nästan 20 FIM-ekvivalenter per person medan Togge letade efter och besökte en toalett. Sedan väntade vi medan Togge åt.
Vi passerade smärtfritt gränsen till Tjeckoslovakien och kunde konstatera att man i Tjeckoslovakien har motorvägar, i motsats till Polen. Vi höll pisspaus vid ett realsocialistiskt monument intill vägen och hittade en utomhustoalett i skogen intill: en liten glänta med fekalier och begagnade dambindor på marken. Trots trängande behov blev den outnyttjad för annat än urinering.
Tomburkar som placerades i en avfallsbehållare på rastplatsen blev genast upplockade av en liten pojke som tydligen avsåg att göra business med dem. I jämförelse med Polen var Tjeckoslovakien tomt: mycket få bilar på vägarna, mycket få människor på gatorna. Utegångsförbud? Vi hade inte hört nyheter på några dagar.
Vi hittade en Motorest i närheten av Brno där Andreas fick sin efterlängtade lättnad. I samband med detta spenderades också de enda pengar vi gjorde av med i Tjeckoslovakien: 0.50 DEM i toa-avgift. Turismen tycks inte vara en särskilt lönande affär för tjeckerna, men de fick ju ändå västvaluta.
Vi passerade gränsen Tjeckoslovakien-Österrike och anlände vid tiotiden på kvällen till Wien. Wien visade sig vara fullt av gator som alla hette Einbahn, och parkeringsplatser var en bristvara. Annat var det i öst. Efter att ha kört ett antal varv runt Qwistis' kvarter hittade vi en plats som var laglig fram till 7:00 på morgonen. Då vi promenerat till Qwistis hus konstaterade vi att ytterdörren var låst och ingen ringklocka fanns, så vi fick gå tillbaka till den telefonkiosk vi just parkerat bredvid för att ringa till Qwistis.
Trots vår tidiga ankomst, tre dagar tidigare än Qwistis hade beräknat, beredde han oss husrum i sitt lilla men trivsamma kyffe zur Frau Lindner.
Morgonmål på MacDonalds. Vi lärde oss att milkshake heter Kaltschale på österrikiska. Då en mansperson i granna shorts passerade oss på gatan fällde Andreas den ljudliga kommentaren "Horror, en amerikansk turist!". Tur att de inte förstår svenska.
På kvällen tog Qwistis oss till Pratern. Den obligatoriska sevärdheten där var förstås Riesenrad, det stora pariserhjulet känt bl.a. från "Tredje mannen". Vi åkte en tur och begabbade sedan de otroliga mängder turistcrap som såldes nedanför.
Efter Pratern tog vi Straßenbahn 31 till en Heurigen-by som inte hette vare sig Strebersdorf eller Splattersdorf men något ditåt. Efter litet memorerande kom vi fram till att det var Stammersdorf, och i Haicens roskis hittades mycket riktigt en serviett där det stod textat: "Ing. Wieninger-Steinbatz, Stammerdorferstraße 78".
I Stammersdorf konsumerades inalles 1 liter röd och minst 3 liter vit Heurigen, 2 liter mineralvatten och en mängd Fleich med tillbehör. Vår lärvitibilitet förevigades i Ajecos telefonsvarare.
Vi styrde kosan mot Budapest, men eftersom frambänken ockuperats av sällskapets Schweiz-fanatiker var det i ett skede oklart om så verkligen var fallet. MiHä körde alltså, och Togge låtsades vara kartläsare. Vi pausade i en liten håla på österrikiska sidan för citronté och hamburgare (undantaget Andreas, som åt toast) samt proviantering.
Gränsöverskridandet till ungerska sidan gick smärtfritt som vanligt. Nästa paus var i Györ, där vi för första gången provade på den ungerska versionen av MacDonalds. Kaltschale heter på ungerska "turmix" och äppelpajen heter "alma taska". En Big Mac Meal kostade 180 HUF, ungefär 11 FIM. Yo.
Anlända i Budapest uppsökte vi hotell Gellért, som har ett beryktat bad. Tyvärr var termalbadet stängt för män och hotellet var horrordyrt, så vi besteg i stället det närliggande Gellértberget (Gellért tycks vara lokala motsvarigheten till Kaiser). På toppen av Gellértberget finns ett realsocialistiskt frihetsmonument och ett ungdomshotell som visade sig vara billigt men fullt. Vi irrade runt i både Buda och Pest en god stund och hamnade till sist på Margit-sziget (Margaretaön), där alla utom smutshunden MiHä besökte det beryktade Palatinusbadet.
För 100 HUF per person plus hyra för omklädningsrummet fick vi skölja av oss i ett duschrum av tvivelaktig hygien och sedan bada i ljummen respektive varm bassäng. Både bassängvattnen och duschvattnet hade en omisskännlig doft av svavelväte, som vi antog att är grunden till badets påstådda hälsosamhet. Frånsett lukten var badet helt skönt. Tyvärr hade vi bara en knapp timme på oss före stängningsdags, så alla bassänger var inte i bruk.
Efter badet letade vi efter hotell. Andreas' guidebok kände till bara fyr-, tre- och tvåstjärniga hotell, och rekommenderade inte någondera av de två tvåstjärniga; de ansågs "sjabbiga". Vi följde naturligtvis gobble-linjen och tog in på ett av de tvåstjärniga: Hotell Metropol. Det var alltså den andra metropolen vi besökt under resan.
På kvällen gick vi ut och spatserade i Pest. De värsta hamburgervännerna åt på Spurger King vid Oktagonen, medan vänner av riktig mat nöjde sig med en turmix som aperitif. Riktig middag intogs på restaurant Lila Akác. De som ätit sig mätta på hamburgare 200 meter tidigare åt efterrätt, de andra åt som vanligt det dyraste som fanns, d.v.s. tournedos. Lokalt rödvin och mineralvatten intogs också. Slutsumman blev omkring 2500 HUF.
Mera frukost intogs på huvud-Macen i Pest. Byggnaden var stor, gammal och vacker, en sevärdhet i sig, men priset var högre än i Györ. Nu måste vi betala nästan 14 FIM för en Big Mac Meal. Vid återfärden fick vi köa i två timmar för att komma över gränsen till Österrike. Vi hade en halv flaska vodka för mycket, så Togge bestämde sig för att uppoffra sig och smuggla den över gränsen i kroppen. Tullkön kröp fram och Togge blev bara lärvigare och lärvigare. Dessutom blev han hungrig, eftersom han hade nöjt sig med hotellets frukost och skippat Macen. Följden av detta blev att han hoppade ur bilen, vinglade över vägen, blev nästan överkörd av en bil som körde på fel sida, rev upp en majsplanta från åkern på andra sida av vägen, satte sig ner i Haicen och började slänga växtdelar omkring sig både mitt på vägbanan och i Haicen. Efter ytterligare två brottsliga expeditioner till olika majsåkrar var Togge fyra majskolvar mättare. Vi andra skämdes.
På kvällen besöktes Qwistis' stamkrog Wienerhof, eller något i den stilen. Alla utom Qwistis åt Wienerschnitzel. Det idkades också Kaiser-spel. Andreas slog Jösse med 2-1, med den påföljd att resultatet blev nedtecknat på VTT:s bärbara Toshiba i ett relativt lärvitibelt tillstånd. Denna punkt innebär alltså en transition mellan offline- och online-memorerad reseberättelse. Detta var möjligt eftersom vi hos Qwistis fann en VTT tillhörig Toshiba T1100 Plus, vilken under resten av resan användes för memorerande av händelser.
Vid 11-tiden tog vi Haicen till Laxenburg. MiHä både körde och läste karta, samtliga i bilen fick KuK av Jösse.
Vi träffade Qwistis på Schlossrestauranten i Laxenburg och intog lunch. Därefter gick vi på en snabb IIASA-rundtur och skickade några emailar till Finland.
På eftermiddagen deltog sällskapet i en "brittisk fest" ordnad av IIASA. Vi tömde ett antal öl i sällskap med Qwistis' svenska YSSP-bekanta Per och fick höra diverse kommentarer om det avsevärda antalet tomma ölburkar och -flaskor på vårt bord. Det idkades också olika former av getingjakt med ölburkar, -glas och vidvinkelobjektiv.
På kvällen intog vi igen Heurigen, denna gång på restaurant Abfahrt Freihalten. Eftersom de inte hade någon Sturm (skördens första, halvjästa, grumliga vin) ansågs det inte nödvändigt att bekanta sig med die Sturmabteilung. Lämpligt lärviga tog vi Haicen till Friedensbrücke för att studera Wiens beryktade kloaker. På vägen passerade vi ett antal unga, lättklädda damer med intressanta strumpor. Togge lyste på en av dem med ficklampan och fick till svar ett internationellt handtecken.
Jösse och Togge, iklädda gobblekostym, samt Qwistis, begav sig alltså försedda med en kompass ned i Wiens kloaker. Jösse var den enda av sällskapet som inte hade kommit ihåg att ta stövlar med, så länktossor fick duga. De blev förstås ordentligt kontaminerade av kloakvattnet. Få se vilka trevliga sjukdomar som blir importerade till Finland. I kloakerna hittades allt möjligt trevligt från använda kondomer till döda råttor. I vattnet i kloakerna flöt allt möjligt odefinierbart crap omkring, varav en stor del underliga rödaktiga klumpar. Månne det är populärt att applicera oönskade personers kroppsdelar i avfallskvarnar? Stort intresse väckte också de levande råttorna, som sprang omkring där kloakbesökarna gick. Tack och lov visade de sig vara rätt så ljusskygga, och Qwistis strålkastare fungerade hela tiden. Efter att ha vandrat omkring en längre tid utan att hitta en lämplig utgång (Wiens gatubrunnslock är c. 7 cm tjocka och tillverkade av gediget gjutjärn) beslöts det att ge upp och gå tillbaka till mynningen.
Resten av kvällen gick åt till dekontaminering såväl invärtes som utvärtes. Nu användes duschen första gången på länge, trots att det fortfarande inte fanns varmvatten. Tvättmaskinen fick också extra jobb. "Paska reissu, mutta tulipahan tehtyä."
Radion visste meddela att årets värsta Stau är att vänta på motorvägarna denna vecka eftersom skolorna börjar i både Österrike och Tyskland.
MiHä hittade till förf.:s stora förtjusning en MicroEmacs på en av Toshibans disketter. Farväl EDLIN.
Qwistis fick syn på Jösses hembyggda högtalarlådor under baksätet. Följande konversation utspann sig:
Qwistis: "Varför har ni med de där horror-högtalarna? De tar ju bara plats!"
Andreas: "Nej, de väger också."
Qwistis: "1-0."
På eftermiddagen besökte vi Ehemalige Konzentrationslager Mauthausen (KLM) (österrikarna hade av någon anledning varit mycket noga med att komma ihåg ordet "ehemalige" på alla vägskyltar till lägret). Lägret var som väntat horror, men ännu mera horror var de smaklösa laattor och monument som olika länder och andra intressegrupper satt upp för att visa sitt kollektiva medlidande.
Vi åt på ett rastställe vid Mondsee och de flesta gjorde av med sina sista ATS. Det åts Riesenschnitzel, MiHä åt kalkon och Andreas kotlett. Utsikten från raststället var vacker. På några av de närbelägna bergen lade vi märke till förekomsten av pist, en form av kulturlandskap som utmärks av avsaknad av träd och en utjämnad markyta.
Vidare mot Peiting. Gränsövergången till Gesamtdeutchland klockan 17:30 gick rentav för enkelt: vi blev vinkade över till tyska sidan utan att ens behöva visa pass, till stort förtret för Qwistis som skulle ha behövt ordna papperskriget för sina taxfreeinköp. Vi parkerade efter gränsen och Qwistis promenerade tillbaka till gränsstationen. Andreas idkade friluftskomputation och fick reseberättelsen up-to-date med VTT:s Toshiba. Qwistis fick sina pengar tillbaka trots att han hade lämnat inköpen i bilen. Vi fick alltså nu öppna de skattefria CD-paketen och snart genljöd bilen av ljuvlig (hmm...) Schrammelmusik.
Vid åttatiden på kvällen anlände vi till Peiting där vi traditionsenligt tog in på Zum Pinzger. Qwistis upplyste om att "värdshus" heter "Zum" eller "Zur" på tyska. Lördagskvällen i Peiting verkade livlig: fullt med folk, bilar och mopeder och till och med ett traktorgäng (3 personer på en traktor).
Den lokala danskrogen Dancing Beatrix (Dancing Beatniks?) var tyvärr "zurübergehend geschlossen". I stället tittades det på tyskdubbade filmer på RTL.
Vi såg på Yogi Bear dubbad till tyska.
Vi loggade ut klockan 10:15. MiHä satte sig vid ratten. Då uppstod en meningsskiljaktlighet: Togge ville köra. MiHä ville också köra. Ingen utom Togge ville att Togge skulle köra. Tommy undrade om det var klokt att den av oss som ser sämst och har krockat mest kör. Togge försökte övertyga oss om motsatsen med argumentet "Om vi ändå skall krocka så är det ju bäst att jag gör det som har erfarenhet".
Togges argument bet inte. Han blev aufgeregt och började hota med att göra MiHäs resa miserabel om han inte fick köra. MiHä satt kvar. Togge utövade påtryckning genom att kidnappa MiHäs kamera, ställa sig framför bilen och sikta mot MiHä.
MiHä blev aufgeregt, sprang ut och beslagtog sin kamera av Togge. Då MiHä skulle föra kameran tillbaka till bagageutrymmet hoppade Togge in på förarplatsen. Allmänt tumult. MiHä blev inte gladare av att bakdörren var låst. Togge: "Jag sade ju åt honom att han får en jävlig resa om han inte låter mig köra". MiHä ställde sig avvaktande på betryggande avstånd från Haicen. Jösse kom med ett kompromissförslag: varken MiHä eller Togge kör. Togge fogade sig till sist men gav ännu uttryck för sin bitterhet med orden: "Jag tycker att det är jävligt fräckt", "Nu finns det ju sen inte mera någon orsak att hålla sig nykter", och "Det här går ju nog på MiHäs konto".
Jösse körde alltså, Tommy läste karta. Qwistis spelade tysk road-musik på CD. Andreas gjorde anteckningar på Toshiban. En spänd stämning rådde i bilen. Knappt ett ord yttrades under den närmaste milen.
Färden fortsatte dock mot schweiziska gränsen utan vidare incidenter. Vi åt lunch på en liten Mac på vägen. Till och med Qwistis deltog. Då vi närmade oss gränsen fick MiHäs schampooflaska sporadiskt signal men ingen kontakt erhölls. Därför körde vi över gränsen till Schweiz. Tullmannen betraktade med intresse CD-ackumulatorladdarens rymdkopplingar. På schweiziska sidan servade flaskan utan problem och ett antal mer eller mindre nödvändiga samtal ringdes. Eftersom vi nu hade uträttat vårt egentliga ärende i Schweiz och landets horrordyra motorvägsavgifter omöjliggjorde genomresa, stannade vi i Schweiz bara så länge som behövdes för att putsa vindrutan och köpa en smula vägkost på gränsstationens bensinmack. Sedan körde vi tillbaka över gränsen och styrde kosan mot Strasbourg.
Vi höll paus med proviantering på en bensis och pissning på närbelägen majsåker. Bensisen sålde Brombeerwein men underligt nog ville Togge inte ha något.
Vi passerade ett antal turistfällor som sålde gökur.
(Det är oklart om händelserna i de följande två styckena verkligen har ägt rum eller om det bara är som Togge har inbillat oss)
Gränsövergången Tyskland-Frankrike var den slappaste hittills. Det fanns en skylt med EG-symbolen och några glasburar mellan filerna men ingen av dem tycktes vara bemannad. I Strasbourg förundrade vi oss över de franska trafikljusen som växlade direkt från rött till grönt utan att däremellan lysa rödgult.
Vi började undra vad f-n vi egentligen hade i Strasbourg att göra; ingen kände till några sevärdheter utom förstås Togge i Frankrike. Vi hämtade en stadskarta från turistinfon och sökte oss med hjälp av den ut från staden i riktning norrut. Vi körde ett antal timmar på den pittoreska franska landsbygden och genom den lilla staden Bitche (observera att ett "e" i slutet av ordet uttalas stumt på franska). Vägarna var de sämsta hittills, skyltningen var horror och kartorna korrelerade föga med varandra. Vid 22-tiden passerade vi igen gränsen till Tyskland. Gränsstationen var minst lika gobble som den förra.
På tyska sidan tog vi in på Rosen Hotel i Zweibrücken för 45 DEM per pers. Somliga rum hade dubbelsäng men två skilda lavoirer i badrummet. Vid 23-tiden försökte vi gå ut på restaurant men vi hittade ingen som ännu var öppen. Det fick bli den lokala Schnellimbissen i stället.
På ett av hotellrummen diskuterade man ivrigt skillnaderna mellan finska och centraleuropeiska toalettstolar. WC-stolarna i centraleuropa är nämligen en smula annorlunda konstruerade än de finska motsvarigheterna. De är försedda med en avsats där exkrementen blir liggande på porslinet innan den vid spolningen sköljs ned i avloppssystemet. Detta har fördelen att man undviker obehagliga vattenstänk eftersom exkrementen inte träffar vattenytan direkt.
Qwistis som har lång erfarenhet av dylika toaletter från Liniengasse påpekar att det ändå är skäl att först applicera en bit WC-papper vid exkrementens estimerade nedslagspunkt eftersom man då undviker oestetiska glidspår på porslinet och samtidigt minskar friktionen så att exkrementstycket vid spolningen lätt glider ned i avloppet även om det har placerat sig med kortändan i vattenströmmens riktning. Det är också skäl att vara försiktig då man sticker ned handen för att torka sig; Historien känner till fall där oerfarna människor tack vare överdrivna handrörelser kommit i kontakt med fekalt material.
Vi fortsatte mot Luxemburg (inte att förväxla med Laxenburg). Gränsen var obemannad som vanligt. Vid tolvtiden parkerade vi vid Place du Theatre i Luxemburg city fyra våningar under jord, mot avgift.
Vi kunde genast konstatera att vi anlänt vid en olämplig tid på dygnet: I Luxemburg har alla banker siesta klockan 12-13:30 och nästan alla butiker från 12-14:30. Till och med turistinfon var stängd. Tacka vet jag det fria öst.
Tack och lov var åtminstone somliga restauranter öppna så att vi kunde få lunch. Vi delade upp oss så att somliga gick på MacDonalds och somliga åt pizza och drack beaujolais. Därefter grupperade vi om oss för sightseeing: MiHä som alltid skall vara annorlunda shoppade postkort medan resten klättrade ned i floddalen och upp över Pont Grande Duchesse Charlotte som uppvisade tydlig instabilitet. Vi besökte också den lokala Oktoberfest-ekvivalenten där vi drack Bofferding-öl. Jösse och Togge åkte berg- och dalbana. Alla utom Andreas och MiHä (som fortfarande shoppade) åkte Big Bang, det lokala Traumaboot-substitutet, ensamma.
Vi lämnade Luxemburg vid femtiden. Det var olidligt hett i Haicen, så då vi såg en simplatsskylt vid vägen bestämde vi oss för att kolla upp den. Togge försökte lokalisera oss på sin karta men hade vissa problem. Problemen visade sig bero på att han använde sin Budapestkarta. Simplatsen visade sig vara en simhall; vi tog bråck.
På den luxemburgska landsbygden fick vi se resterna efter ytterligare en kunnon splatterkrock: bilvrak, ambulans och polizister.
Pisspaus. Kloakråttorna retade en närbelägen ko och tog med alla dess flugor till bilen. Kons husse såg ogillande på.
Vi passerade gränsen mellan Luxemburg och Belgien så smärtfritt att förf. inte ens märkte det.
Ivrig diskussion om mänsklig fortplantning:
Jösse till Togge: "Du får lov att använda dina egna kondomer"Senare:
Togge till Jösse: "Okeido"
Togge: "I kvinnliga spermier finns det X-kromosomer"Förf. missade också gränsen mellan Belgien och Holland. Det gick motorväg genom gränsstationen.
Vi anlände vid 21-tiden till Maastricht, en ort som rekommenderats åt Qwistis av hans holländska U-bahn-flicka. Vi parkerade temporärt Haicen mittemot en grupp sexshoppar och började leta efter ett hotell. Det första hotellet vi kollade var fullbokat. Det andra var också fullbokat, men receptionisten hänvisade oss till ett annat hotell i närheten, hotell "de Ossekop". På grund av hennes tvetydiga instruktioner tog det en smula tid att lokalisera det, men vi hittade det till sist och loggade in. Inloggningsproceduren var icketrivial eftersom de ville ha betalt i förskott och somliga hade sina lokala fyrk i Haicen en kilometer därifrån. Också i övrigt var papperskriget det mest omfattande hittills. Jösses hemadress beredde problem: receptionisten tyckte att en adress på "01190 Box" var för kort och ville absolut ha ett gatunamn och nummer. Saken redde upp sig då Andreas förklarade för receptionisten att Jösse är från landet.
Inte heller i övrigt visade receptionisten några tecken på den berömda nederländska liberalismen; vi blev ombedda att gå tyst i trapporna och Haicens snedparkering tillfredsställde inte receptionisten utan korrigering. Horror. Priset blev 50 enheter per person, där en enhet ligger någonstans mellan en NLG och en DEM. För det fick vi ett dubbelrum och ett kvadruppelrum där två av sängarna var extrasängar. I dubbelrummet fanns bara ett tandtvättningsglas och en tvål. Det behöver väl knappast nämnas att det fanns bara en lavoir per rum.
Jösse, Tommy och Qwistis gick på öl i krogen nedanför hotellet. Trots att de drack lika många öl blev slutsumman 22 NLG. På grund av sin lärvitibilitet märkte de inte förrän senare att 22 inte är kongruent med noll modulo 3, vilket indikerar en sannolik ripoff.
Vi tog bråck på Philips City (Eindhoven) med hjälp av en omfartsväg. Efter tre timmars resa var vi i syndiga Amsterdam. Vi delade som vanligt upp oss i MacDonalds- och restaurantgäng. Efter maten besökte vi en lokal Spielenhalle. Sedan gick vi en runda genom city där vi tittade i sex- och andra shoppar. Postkorten var snuskigare än de i Wien. Inspirerande av personer som sålde sätkä på gatan rullade också Jösse och Togge sätkä på den lokala gågatan. De vågade dock inte försöka sälja dem åt någon.
Vi tittade också på Amsterdams beryktade Red Light District. I skyltfönstren stod lättklädda damer och sålde kött. Det kom också en svart jappe och erbjöd diverse produkter som "speed" och "exstacy" åt Togge. Han köpte ingenting.
På väg tillbaka till bilen köpte MiHä en bilstereo med CD-jukebox till ett förmånligt taxfree-pris, och med ett ännu förmånligare kvitto för finska tullen. Trots protester från Andreas och Togge lämnade vi Amsterdam redan samma eftermiddag. Vi tog vägen över den 30 km långa dammen "de Afsluitdijk" (även känd som "the Zuidersee Closure Dam") och pausade vid en rastplats på dammen. Där fanns diverse turistinformation och ett par monument över det stolta folk som uppfört det imponerande byggandsverket. Caféet utnyttjades för proviantering och urinering. Förf. konstaterade till sin stora förvåning att han var den enda turisten på platsen som bar på en dator, de andra hade bara kameror och kikare. Underligt.
Vi passerar Groningen klockan 21:30 och märker strax därefter att vi är på motorvägen mot Amsterdam, alltså det ställe vi just kom från. Kartläsaren tog tydligen fel avtag. U-sväng vid nästa avtag, tillbaka till Groningen.
Vi passerade gränsen till Tyskland klockan 22:20. MiHä var och skaffade tullstämpel för sin taxfria bilstereo. Vi passade också på att väga Haicen på en långtradarvåg som tullpersonalen oförståndigt nog hade lämnat obevakad. Den vägde 2450 kg inklusive passagerare. I det lilla samhället Bunde strax efter gränsen försökte vi ta in på Zum Blincke men den var helt full. Nästa ställe hette Zur Waage, men där lyckades vi inte hitta någon reception.
På nästa ställe visste de berätta att alla Zummar var fulla. Vidare till nästa by. Klockan var 23. Nästa by hette Leer, men paradoxalt nog var det första ställe vi kollade fullt, eller "ausgebucht", som de uttryckte saken. Centralhotel Leer gjorde dock skäl för namnet och inkvarterade oss i två trippelrum med frukost.
MiHä packade på hotellrummet upp sin nyanskaffade bilstereo och kunde konstatera att skivhållaren fattades.
Tommy, Qwistis, Jösse och Togge besökte hotellets Bierstube. De drack ett antal öl, Jösse och Togge drack ännu mera öl och en flaska Brombeerwein. På Brombeerweinet flöt enligt Togge oljeliknande droppar av okänd sammansättning. Ytterligare en flaska lokalt bärvin köptes zum Mitnehmen.
Vi pausade för ett par timmar i Bremen. På en bokhandel intill parkeringsplatsen köpte Andreas och MiHä postkort, Jösse och Qwistis varsin bondage-seriebok med titeln "Die Fesselungskünstlerin", och Qwistis en bok med grafik och teckningar av Escher.
Alla utom Qwistis åt något på MacDonalds. Andreas och MiHä försökte desperat hitta frimärken; Andreas lyckades till och med lokalisera posten bakom Rat House Square på basen av vaga minnesbilder från 1984, men den var urblåst för renovering. MiHä sökte också CD-hållare till sin nya bilstereo men framgången var lika klen som för frimärkenas del. Inköp av Dortmunder Hansa Pils och limonad, avfärd mot Hamburg.
Klockan 16:30 anlände vi till Hamburg och parkerade Haicen i Amstelhaus. Vi gick tillsammans till WOM i samma hus där vi köpte Kim Wilde, Pink Floyd, Bitch Boys, Rocky Horror och Das Große Wunschkonzert. Också den sistnämnda var helt horror.
Vi delade som vanligt på oss i Mac- och restaurantgäng. Restaurantgänget hittade en frimärksautomat och Andreas fick sina frimärken. Restaurant valdes enligt poliskriteriet: vi såg en beväpnad Polizistfarbror, antagligen hemmahörande på den närbelägna polisstationen, komma ut från Restaurant*Grill*Taverna Olympos på Hohe Bleichen 13. Med vetskap om polisernas höga krav på utfodringens mängd och pris-kvalitetsförhållande gick vi naturligtvis in och åt en prisvärd, mättande måltid i grekisk stil. Dessutom blev vi bjudna på ouzo av innehavaren som fann vårt finska ursprung intressant.
Macgänget torde ha fått en mer eller mindre prisvärd och mättande måltid i amerikansk-imperialistisk stil och MiHä sin CD-hållare.
Vi fortsatte i riktning mot Puttgarden. I närheten av Lübeck tankades Haicen med tysk diesel, Andreas och Togge köpte Niederegger-plagiat och Jösse köpte en Jolly Pecker: en liten uppdragbar, skuttande penis. Den placerades på synlig plats vid vindrutan, på den tomma KuK-asken.
Vi kom till hamnen i Puttgarden vid 20-tiden. Medan vi väntade i färjkön gick Jösse och Qwistis till banken och märkte inte när bilkön började röra sig. Vi måste ställa oss bredvid kön och släppa förbi de andra personbilarna medan vi väntade på dem, och sedan blev det diverse pälliga turistmanövrar för att komma tillbaka i kön. Vi körde ombord på m/s Danmark klockan 20:30 med 10 cm takhöjd till godo.
MiHäs schampooflaska servade helt bra på däcket redan på tyska sidan.
Det gjordes taxfria inkøp på båten. Jøsse satte i misstag in en 20 DKK:s slant i en spelautomat och fick en massa credits som han hade problem att bli av med i tid då båten kom i hamn. Andreas som är bra på att gøra av med liv hjälpte till.
Vi anlände i Rødbyhavn ungefär klockan 21:30. På vägen från Rødbyhavn sysselsatte vi oss med att räkna hjulen på långtradare som vi kørde om. Vi såg en 12-hjulare och en 16-hjulare, och en långtradare med så många røda lyktor bakpå att den skulle ha kunna kallas før en 18-hjulgran.
Vi stannade klockan 22:30 vid en dansk stugby på en ort som hette något i stil med Tappernøje. Plats fanns. MiHä och Tommy talade norska. Vi tog två stugor; i den ena idkades en del supande och røkande føre sängdags.
Avfärd i riktning Køpenhamn vid 11-tiden. Jøsse kørde, Tommy läste karta. Qwistis sov. Redan vid tolvslaget børjade omgivningen se urban ut. Vi parkerade på Istedgade mittemot Exciting Sex Shop. Vi åt traditionsenligt morgonmål på Astor Burger. Deras franskisar var horror, så fett- och saltdrypande att de var genomskinliga.
Vi kollade upp några av sexshopparna på Istedgade. Jøsse køpte en packe "Big Cocks"-spelkort och Qwistis køpte tidningar: Bondage Preview och Shiny Housewife Special 15. Den senare innehøll också ett visst mått av gummifetishism, något som ligger førf. särskilt nära om hjärtat.
Vidare mot Sverige. Det tankades diesel på Statoil. Vi anlände till färjfästet i Dragør klockan 14:15, m/s Scania avgick klockan 15:00. MiHä pratade som vanligt slut ackumulatorn i sin båttelefon. Eftermiddagskaffe i båtens cafeteria, Togge spillde ut en kopp kaffe.
Vi anlände i Limhamn, Sverige vid 16-tiden. Vidare mot Lund, där vi skulle hälsa på Qwistis IIASA-bekanta Per. Han var tyvärr inte hemma, men Qwistis lämnade en burk (0,33l) Almdudler (österrikisk Kräuterlimonade) och en lapp med texten "Kaiser was here". Togge ringde till Malin. Det beslöts antagligen att vi tar båten från Stockholm till Åbo och sedan fortsätter mot Österbotten.
Vi körde norrut genom Skåne. Vi lyssnade på pälliga svenska barnprogram. Andreas mådde illa. Pisspaus; Andreas genererade en (alkoholfri) laatta. Qwistis köpte en flaska Loka-vatten åt honom (d.v.s. mineralvatten från den berömda Loka-brunnen). Reseberättelsen gick offline för några timmar.
Vi såg diverse reklamskyltar, bland annat för "OLVO" och det välkända svenska ölet "LUNDIA Lager".
Eftersom vi hade gott om tid innan terminalen i Stockholm öppnade höll vi täta pisspauser. Togge insisterade att vi skulle stanna i Jönköping och dansa, men sedan började han dricka folköl spetsat med Qwistis' Koskenkorva 60 och självslocknade. Då vi anlände till Jönköping var han inte alls pigg på att dansa längre. Alla utom Andreas åt en sen middag på MacDonalds.
Vi kom till Stockholm vid fyratiden. Terminalen skulle öppna 6:15. Vi satt i Haicen och huttrade. Då terminalen öppnade gick alla utom Tommy och hämtade biljetter.
Då vi kom tillbaka från terminalen stod Tommy utanför Haicen med dörren öppen och såg nervös ut. Kön hade nämligen börjat röra på sig. Situationen påminde pinsamt om den i Dragör. Bommen framför incheckningskoppin var öppen, det lyste grönt och en mansperson lär ha viftat åt Tommy att köra framåt. Problemet var bara att det inte satt någon i incheckningskoppina. Vi körde förstås rakt igenom och fick sedan ta till diverse pälliga turistmanövrar (igen som vanligt) för att komma tillbaka i kön, sist. Som tur var var kön kort.
Vi checkade in, tog en daghytt till så att alla skulle få sova, och körde ombord på m/s Amorella (en båt för amoraliska individer?).
Då båten avgick klockan 8:10 sov redan de flesta. Andreas som inte hade ätit på hela förra dagen åt en sjöfrukost av nästan Toggesk omfattning.
Folk vaknade vid 15-tiden finsk tid. Det reserverades bord i bufféen.
Jösse upptäckte att hyttens lås hade en "tamperproof" skruv som var kompatibel med hans fällkniv. Då skruven avlägsnats fick man loss ett lock under vilket uppenbarade sig en packe med 6 st stavbatterier av storlek AA. Andreas lyckades få loss batteripacken med den påföljd att låset genomgick en identitetskris: det kom inte längre ihåg vilka nyckelkort som borde passa i det. Hytten gick alltså inte längre att öppna utifrån. Personal fick tillkallas för att åtgärda problemet. "Hmm, olisikohan paristo loppu?".
En stadig standardbåtmåltid intogs. Stående bord och 2 stycken KarjalaIVA blev en jämn och behändig summa av 100 FIM = 150 SEK. Det ringdes som vanligt ett antal NMT-samtal från båtrestauranten. Vädret i Österbotten visade sig vara minst lika horror som i Sverige, så det beslöts att inte fara dit utan i stället på bastu till Sibbo.
Efter maten gjordes de obligatoriska taxfria inköpen. Några drack ännu en öl på båtens pub, Tommy fick sin länge efterlängtade Bloody Mary.
M/s Amorella anlände tidtabellsenligt till Åbo vid åttatiden. Vi passade på att våldgästa Andreas' syster Karin och dennas Tom. Först bjöd vi oss själva på varmt, taxfritt öl och sedan drack vi upp det mesta av värdfolkets Skåne Akvavit. Det tittades på Miss Scandinavia på TV.
Vidare österut längs riksväg 1. Ett flertal pisspauser hölls, den sista utanför IBM i Munksnäs. Vi lämpade av Togge i Alphyddan eller Berghäll, han vet visst inte ens själv i vilkendera hans lägenhet är belägen. Han ville fara till Sibbo med egen bil.
Nästa anhalt SuperMag. Qwistis utbrast "Jag har inte fått på tre månader!". Andreas var ännu värre, han hade aldrig fått. SuperMag alltså. Tyvärr var kocken den här gången sparsammare med vitlökssåsen än vanligt, och SuperMaggarna låg en bra bit under 100-strecket på Lilja Garlic Index -skalan.
Andreas ville hem och krya på sig och blev avsatt i Malmgård. Resten av sällskapet fortsatte mot Sibbo.
(Resten av reseberättelsen baserar sig på Jösses referat eftersom förf. vid det här laget inte längre var med)
Resan avslutades "officiellt" med bastukväll i Box. Medan Andreas lämpades av lär Togge ha hunnit fara till Pavi och dansa. Månne han hade haft abstinensbesvär? Han kom dock med och bada bastu, eftersom det inte fanns kvar så speciellt mycket av Pavis öppethållningstid.
Under bastubadandet konstaterade Qwistis att han inte tål värme lika bra som tidigare, vilket torde bevisa att man kan träna sig på att bada bastu. Efter litet badande började vi småningom bli ganska trötta (lärvit), varefter vi sommnade snällt hemma hos Jösse, utom Togge och MiHä som tog sig till sina respektive hem.
The End.