Filmen gjordes år 1964, eldsjälen bakom projektet kallade sig Art J. Nelson. Vad han hette (heter?) vet ingen, han använde även namn som Vic Savage och Arthur J. White. Innan han regisserade The Creeping Terror hade han år 1959 skrivit och regisserat en "ultra-low-budget teenage gangster exploitation flick" vid namn Street Fighter, där han även fungerade som skådespelare. Den enda recensionen om denna film berömde hans "deft sure touches" och "promising production talent". Det räckte tydligen för att övertyga honom om hans egen förträfflighet.
För att göra intryck på omgivningen gick Art klädd i vit kostym, ljusröd skjorta, platåskor och mörka solglasögon. Han körde omkring i begagnade Cadillacs, "ny" med någon månads mellanrum. Mest stolt var han över sina guldkantade visitkort som presenterade honom som VD i "Metropolitan International Productions", vad det än var. Men trots den lyxiga fasaden lär han ha sovit i sin bil.
Helt dålig kan hans fasad inte ha varit, många människor lät sig luras av den. För att göra The Creeping Terror samlade Art pengar av folk för att göra "the greatest, the biggest monster movie ever made". Förutom andel i de grymma vinsterna fick finansiärerna även medverka i filmen, en orsak till att monstren i filmen äter upp så många människor som de gör. Hur stora vinsterna blev må klarna senare.
En av finansiärerna var Dr. Frederick Kopp, en musiklärare med ambitioner som klassisk kompositör. Han betalade $6,000 för att få göra den avantgardistiska filmmusiken och medverka i en mycket ynklig scen. För William Thourlby blev det dyrare, hela $16,000. Men så fick han spela den heroiska vetenskapsmannen, Dr. Bradford. Nämnas kan att W. Thourlby senare blev känd som president Richard Nixons garderobkonsult. Inte för att Art endast tog betalt, åt Alan Silliphant gav han $200 för att denne skulle göra ett manuskript. Alan blev så imponerad att det lyckades på tre dagar, Art sade sedan att manuskriptet var det bästa sedan "Borta med vinden".
Om Dr. Frederick Kopp och filmmusiken kan några intressanta saker nämnas. Det tog honom hela sex veckor att göra all musik, men de mest berömda styckena, de två twist-låtarna, gjorde han på 15 minuter. Sedan kände han sig så smutsig att han måste duscha sig. Nämnas kan att den celebrerade "dance hall sequence", där låtarna spelas, varar ungefär fem minuter. Den ena låten, "The Dance Hall Twist", finns på skivan The Golden Turkey Album. Den andra låten är nästan identisk och knappt urskiljbar.
Det som mest gör The Creeping Terror så dålig är monstret. Filmen blev belönad med en gyllene kalkon i boken Son of Golden Turkey Awards för "The Most Laughable Concept for an Outer Space Invader". Monstret i fråga kan beskrivas som en stor matta med ett huvud i ena ändan. Det rör sig ungefär så snabbt som krypande människor, vilket är logiskt då dess innandöme utgörs av studeranden från Glendale College. Någon enstaka individ springer undan monstret, de flesta anstränger sig för att komma in i dess gap. I synnerhet kvinnliga offer tycks trivas med att sprattla med sina ben sedan överkroppen blivit uppslukad. Monstret gjordes av skulptören Jon Lackey enligt Arts specifikationer.
Händelserna i filmen är inte mycket att referera. Ett rymdskepp innehållande två identiska monster landar, det ena beger sig ut och ställer till med förödelse, det andra stannar i skeppet. Hjälten i filmen är "Deputy Martin", spelad av Vic Savage, dvs allas vår Art J. Nelson. Experten är Dr. Bradford, medan US Army räddar världen med handgranater, visserligen efter att hela specialstyrkans manskap, hela sex personer, blivit uppätet. Det söta inslaget kommer av Martins unga fru, i verkligheten en minderårig tonårsflicka på rymmen. I juridiska sammanhang har hon figurerat under namnen Shannon O'Neil/Ripley/Boltress samt Mrs. A. J. Nelson.
Överraskningen i filmen skall tydligen komma av att monstrena inte är levande varelser utan mobila laboratorier som undersöker människor kemiskt. När båda monstren gått sönder börjar en sändare i rymdskeppet sända budskap till monstrenas skapare, detta för att de skall få reda på människornas svagheter. Tyvärr hinner budskapet sändas i väg, men som Dr. Bradford konstaterar kommer det att ta så länge för det att komma fram att mänskligheten säkert utvecklats så mycket att den kan klara av liknande monster och andra faror som den överlägsna civilisationen från yttre rymden kan ställa till med.
Trots att monstret är den mest bidragande orsaken till filmens dålighet finns det flera faktorer som bidrar till det förnöjsamma intrycket. För att skära ned kostnaderna filmades alla scener utan ljud. Avsikten var att sedan dubba filmen med exakt de ord som hade sagts. Då detta viktiga skede skulle utföras hade emellertid delar av manuskriptet tappats bort och det var omöjligt att få tag på alla medverkande personer. Lösningen på detta problem var att låta en narrator, Larry Burrel, med myndig stämma berätta vad som händer i filmen medan skådespelarna för det mesta säger sina repliker i tysthet. Som exempel på hur det verkar må följande situation fungera. Monstret har just slukat specialförbandets manskap, sergeanten återvänder till översten och berättar vad som hänt: "The sergeant, a shaken man, returned babbling about what had happened. Colonel Caldwell, realizing the full danger of the situation, decided he had only one means left to stop the monster: grenades. Now Dr. Bradford made a drastic move. Acting on his superior authority, he forbade Caldwell to destroy the creature. The colonel, more concerned with saving human lives than advancing science, told Bradford to go to hell."
Lustigt är det också när narratorn reflekterar filosofiskt över eviga mänskliga frågor som hur gamla kompisar av samma kön separeras från varandra om den ena gifter sig och den andra fortsätter att söka den rätta livspartnern.
Art J. Nelson bestämde sig å sin sida för att separera sig från filmen. Innan den var klar för förevisning försvann han spårlöst. Hans medarbetare försökte förgäves spåra upp honom, utan resultat. Det hjälpte föga att rättegångar dömde honom i hans frånvaro för bedrägeri. Sökandet efter honom har under senare år intensifierats, nu är orsaken den att The Creeping Terror har blivit en kultfilm på kalkonfilmsfestivaler och liknande tillställningar. Det vore givande att få tag på upphovsmannen till filmen. Framgångarna har varit ynkliga, enligt William Thourlby borde Art ha dykt upp vid det här laget om han vore vid liv. Sannolikare anser William det vara att Art blivit tagen av daga, om han efter filmen fortsatte att lura människor som tidigare kan någon mycket väl ha gett honom en ståplats under Brooklyn Bridge.
All fakta i denna artikel är tagna från filmen, ur boken Son of Golden Turkey Awards och från omslaget till LP-skivan The Golden Turkey Album. Kalkonlubben ställer sig välvilligt till förfogande om någon vill bekanta sig med de nyssnämnda alstren. I synnerhet själva filmen rekommenderas att ses, i sällskap med tex kalkonmajoren blir upplevelsen fullständig.
10^6 J/s