Ormen på Rancho San Antonio Open Space Preserve
Kalkonklubben med Kalkonmajor Qwistis i spetsen har redan länge närt ett intresse för vapen i allmänhet och massförstörelsevapen i synnerhet. Föregångslandet framför andra gällande kärnvapen är naturligtvis USA, och då Andreas flyttade till Kalifornien på hösten '99 fick Kalkonklubben en framskjuten bas i atombombens födelseland och ytterligare en orsak att ordna en vallfärd dit.
Vi bekantade oss med branschens litteratur, bland annat den utmärkta website som upprätthålls av The Bureau of Atomic Tourism och Philip Greenspuns reseberättelse med titeln Learning to Love the Bomb, och planerade en resa vars höjdpunkt skulle bli ett besök på Trinity Site, platsen där världens första atombomb sprängdes. Eftersom denna historiska plats är öppen för allmänheten bara två gånger i året fick detta avgöra tidpunkten för resan, början av oktober 2000. Planen blev att först tillbringa några dagar hos Andreas i Redwood City, CA, sedan flyga till El Paso, TX, hyra bil där och köra tillbaka genom New Mexiko, Arizona och Nevada.
Småningom framkristalliserade sig den slutliga deltagarlistan: USA-borna Andreas och Kaija samt de från Finland inflygande kalkonerna Qwistis, Jösse och Marcus. Dessutom meddelade Hans överraskande att han också kommer till USA vid samma tid, men bara för för några av de dagar vi skulle tillbringa i Redwood City.
Andreas agerade Reiseführer och bokade flyg, hyrbil, motell och talade i telefon med diverse militärpersoner för att försäkra sig om att vi som utlänningar skulle få besöka de militärområden som flera av resans sevärdheter befinner sig på.
Hans anlände på kvällen till Redwood City från Japan och visade stolt upp den Dodge Intrepid han hyrt på San Joses flygfält. Andreas och Hans cyklade till Harry's Hofbräu för att äta middag.
Jösse, Marcus och Qwistis anlände tidigt på morgonen lokal tid till Helsingfors-Vanda flygfält. Motgångarna började genast som planet var startklart: det fick inte startlov. London var drabbat av dimma, och planet fick starta först då det var säkert att det blivit möjligt att landa på Heathrow. Efter nästan 2 h väntan var det så gott som klart att planet till San Francisco skulle hinna avgå utan oss.
På Heathrow lyckades man ordna flygförbindelse via Seattle, WA, med ankomst till San Francisco kl 19:10, d.v.s. ca 6 timmar senare än det planerade. Tack vare dagens teknik, denna gång i form av Jösses Nokia Kommunistikator, lyckades resenärerna under brådskande förhållanden skicka e-post från flygfältet och meddela Andreas om förseningen, samt hur och när ankomsten skulle komma att ske.
I väntan på ankomsten besökte Andreas, Kaija och Hans tillsammans med Hans' bekanta Samuel bokhandeln Barnes & Noble, hajkade på Rancho San Antonio Open Space Preserve där de såg en präktig orm och en flock kalkoner, och bongade fåglar i Alviso.
Ormen på Rancho San Antonio Open Space Preserve
I övre våningen på den mindre versionen av Boeing-747 Jumbojet satt resenärerna och fyllde i de gröna lapparna. Ingen hade deltagit i folkmord eller liknande inresehindrande verksamhet, men adressen där vi skulle uppehålla oss beredde svårigheter. Ingen hade kommit sig för att anteckna Andreas' adress eller ens telefonnummer. Lyckligtvis ingick i våra planer att besöka Edwards' Air Force Base, och eftersom besökande utlänningar på förhand måste meddela bland annat sin adresser så fanns i Marcus' bärbara dator ett e-postmeddelande som innehåll de saknade uppgifterna.
Flygfältet i Seattle har ett märkligt system att förflytta folk mellan terminalerna: En massa skytteltåg kör i runda banor, och genom att kombinera rätt skyttlar och rätt av- och påstigningspunkter kan man rätt behändigt ta sig fram.
Då Jösse, Marcus och Qwistis anlände till San Francisco gjorde de två förstnämnda det utan kappsäckar. Qwistis bagage, en mjuk väska, anlände i vanlig ordning, och bra var det eftersom den innehöll nödhjälp i form av några kassetter med Månbas Alfa.
Middagen på den mexikanska restauranten "Tacos El Grullense" satt verkligen bra. Stället ansågs förtjäna i snitt 3 1/2 majskolvar.
Efter måltiden ringde de bagagelösa till Simon, inte vår bekanta biolog utan en telefonrobot som lyssnar, tänker så det knakar, förstår engelska ord, och försöker informera om försvunnet bagage. Simon klarade av att känna igen "San Francisco" uttalad med finlandssvensk dialekt, men våra finlandssvenska släktnamn, i synnerhet Pihlflyckt, blev för mycket för Simons processorkapacitet. Simons vän Agent, en person av kött och blod, visade sig vara till betydligt större nytta.
Efter Kalkonklubbens resa till Kalifornien i januari 1994 är det en tradition att köpa kragskjortor på JC Penney. Så även denna gång fastän den ivrigaste skjortshopparen Hans redan hade garderat sig genom att via postorder beställa en leverans till Andreas' adress. Jösse kunde inte låta bli att köpa en laddningsbar, handvevad radio med inbyggd ficklampa och solpanel.
Även elektronikshoppingen har mångåriga traditioner, så ett besök på Fry's Electronics satt bra. Prylar som Kalkonklubbens medlemmar blev stolta ägare till innefattade bl.a. MagLite batteristrålkastare, en DVD-fjärrkontroll till PlayStation 2 och Alien-serien på DVD. Hans köpte en DVD som med bild och ljud av en sprakande brasa omvandlar en vanlig TV-apparat till en mysig öppen spis, med kommentaren "alltid irriterar det någon".
Dagens inköp
Hungriga efter den myckna shoppingen åt vi lunch på stekhuset Sizzler i Redwood City, efter vilket uppköpen fortsatte med att Qwistis köpte en rese-Stetson-klon (mexikansk halmhatt med hela 20X) på en västernklädesbutik vid namnet B & D Tack. Det är nämligen skäl att skydda sig mot den brännande solen i de sydligare delstaterna.
Sedan blev det att ta en sväng via flygfältet för att besöka Fatima. Liksom Agent och i motsats till Simon är hon en fysisk person, men trots att de bagagelösa talade både länge och väl med henne lyckades hon inte frambringa några kappsäckar. Senare kanske...
En planerad hajk och teleskoprunda på San Bruno Mountain inhiberades på grund av låga moln som täckte bergstoppen; i stället körde vi rakt över berget och tillbaka via Highway 1. På kvällen smakade vi på viner och lokala mikrobrygder.
Hans återvände till Japan.
Mera shopping, denna gången på Great Mall of the Bay Area i Milpitas. Qwistis köpte en DVD med år 1997 deklassificerat filmmaterial från amerikanska kärnvapenprov, visande kärnvapnens inverkan på byggnader och annat. Vi besökte också mallens till kedjan Dave & Buster' hörande spelhall, där Jösse körde tvåhjulig Harley Davidson, eighteen-wheeler och massor däremellan. Vi körde tillbaka via Saratoga och Skyline Boulevard, där vi såg den smogtäckta utsikten över Silicon Valley, och gjorde en kort hike på Windy Hill. De bagagelösa talade med Simon igen, och alla utom Kaija åt senare middag på Harry's Hofbräu.
Utsikt från Skyline Boulevard
Vi inledde resans nukleära del med att besöka Nike-missilbasen SF-88 i Marin County. I väntan på att stället skulle öppna för publik traskade vi ner till Stilla Oceanen och upp igen. När missilmuseet väl hade öppnat blev vi personligen guidade av en ranger.
Missilskådande på Nike-missilbasen SF-88
Nike-missilen är en kärnspetsförsedd luftvärnsmissil. Basen vi besökte verkade inte speciellt stor, men nog desto svårintagligare då det begav sig. Runt San Francisco -trakten fanns ett flertal liknande baser, vilka avvecklades i och med Salt-avtalet år 1974. Efter det hade baserna fått förfalla tills frivilliga krafter i musealt syfte hade tagit sig an den i Marin County. Ett inte så sällsynt öde för avvecklade militära installationer. Förhoppningsvis lyckas renoveringen, hopp finns i och med att ett par karlar från Kone höll på att göra något åt missilhissarna. Vi upplyste dem om vad Kone betyder. Att firman är finsk visste de redan.
Eftermiddagen gick till att inhandla kvalitetsokular för teleskop i en av branschens affärer i San Francisco. Den enda turistsevärdheten vi brydde oss om att skåda var de berömda och unika sjölejonen vid Pier 39. Patagonians-klonen, d.v.s. indianorkestern från Sydamerika, vi drabbades av är däremot inget speciellt för San Francisco.
Nu hade Simons ansträngningar gett resultat: Marcus' bagage levererades på morgonen, och Jösses på kvällen.
Den sena middagen åt vi på Pizza and Pipes i Redwood City. Förutom den ypperliga maten erbjöd stället något mycket sällsynt: live-musik framförd på The Mighty Wurlitzer, en teaterorgel som ursprungligen kommer från Seattle. Musiken överträffar med bred marginal den man njuter av under en ishockeymatch.
Organist i aktion på Pizza and Pipes
Väckning vid sextiden och med en lyxig "stretch limo" (förlängd Lincoln Town Car) till San Joses flygfält.
Limousinen
Southwest Airlines' flyg via LA till El Paso TX var en timme försenat och serverade ingen mat. Ölen kostade för mycket, hela tre dollar styck, lika mycket som premiumöl på restaurang.
Framme i El Paso kvitterade vi ut vår hyrbil, och rätten för Andreas, Kaija och Jösse att köra den. Varje extraförare kostade hela $6/dygn, så Marcus avstod från nöjet att köra bil. En snabb inspektion visade att bilen, en Mercury Grand Marquis, har 8 cylindrar och en motorvolym på 4.6 liter. Trots den väl tilltagna bredden i baksätet var fotutrymmet knappt; Grand Marquis är bakhjulsdriven och har elsäten framme, vilket innebär att utrymmet för fötterna inte blir så stort. Hans' Dodge Intrepid var betydligt bättre i detta avseende, så hade kanske även den bil vi hade beställt, en Buick Le Sabre, varit.
Vår Texasregistrerade Mercury Grand Marquis
Vi körde i hettan mot mot Carlsbad NM och stannade vid sextiden på vägen i Salt Flat, TX för en mycket sen lunch. Vi åt undermåliga burritos och betydligt bättre hamburgare på ett ställe som såg precis ut som på film. Om filmen beskriver verkligheten väl, eller om verkligheten följer filmen är oklart.
Vår matplats i Salt Flat, TX
Efter de vackra Guadalupe-bergen i Texas passerade vi gränsen till New Mexico. Framme i Carlsbad checkade vi in på Stage Coach Inn, där vi hade förbeställt rum. Eftersom rummen hade både kylskåp och mikrovågsugn köpte vi ordentlig snabbmat i en butik. Detta beredde oss inga problem, men att köpa ut öl blev svårare. Enligt lagen får personer under 21 år varken köpa eller sälja alkoholdrycker, och nästan alla kassor var bemannade av sådana personer. Endast en kassa hade rätt att sälja öl, och kön till den var lång, av ölutköpare.
Efter uppköpet drog vi oss sedan tillbaka till våra rum för att dricka ölen och lite medhavd Bowmore-whisky. Kulturutbudet bestod av Scaramanga-Bonden på TV.
Något hade inträffat i luften. Himlen var inte alls så klar som den borde ha varit enligt hur den såg ut på dagen.
Igen tidig väckning; vi samlades för avfärd utanför våra motellrum klockan 7:15. Det duggregnade och hade blivit betydligt svalare. Vi checkade ut och fick i receptionen veta att Happy's är ett utmärkt ställe att inta morgonmål på. Så visade det sig vara, en "Jumbo 2-egger" detta 50-talsställe serverar är godo, beställer man den med skinka får man en halv centimeter tjock skiva stor som en handflata. Mätta körde vi till Carlsbad Caverns nära Whites City, NM och nedsteg i underjorden, där vi promenerade omkring på två olika rutter.
Den naturliga ingången till Carlsbad Caverns
Grottorna gav oss ett på sätt och vis overkligt intryck. Har man inte sett stora grottor tidigare jämför man dem lätt med konstgjorda saker såsom tunnlar. Helt säkra på att grottorna är äkta kunde vi inte bli, eftersom det var strängt förbjudet att vidröra väggarna, stalagmiterna, och de andra dolmarna som reste sig i de stora salarna. Kanske man gjort en turistfälla av polyuretan och annan plast?
Stora Salen i Carlsbad Caverns
Hursomhelst hade man förstått att hålla grottorna i tämligen naturligt skick. Inga lasershower eller subwoofereffekter ingick. Efter ett par timmar i tog vi hissen upp till ett ovanligt kallt och ruggigt höstväder.
Sedan bar det av till Roswell, NM, UFO-metropolen framom andra. Vi prioriterade mat på Wendy's framom besök på något "UFO Research Center". Medan Andreas besökte en bankautomat hittade Jösse på att kontrollera Marquisens oljenivå. Bra var det, eftersom oljestickan var helt torr! Vi blev tvungna att hitta en affär där vi kunde köpa olja; bensisen vi tankade på hade inte lämplig olja men de hänvisade oss till en AutoZone-butik i närheten. Det behövdes hela två flaskors påfyllning för stickans MIN-streck. Och mera påfyllning behövdes senare.
Vi körde vidare mot Socorro, NM och passerade på vägen småstaden Lincoln, känd för att Billy the Kid rymde från fängelse där år 1881.
När vi anlänt till Socorro checkade vi in på ett förhandsbokat Super 8 Motel. K-Bob's Steakhouse bredvid motellet försåg oss med biffar. Deras menu innehöll uppmaningen "Fråga oss om våra mikrobrygder". Andreas följde uppmaningen och fick svar: de hade inga.
Kvällens TV-underhållning bestod av RollerJam, ett slags proffswrestling på rullskridskor. Finländaren Pasi Schalin är stor stjärna i denna märkliga sport. Tyvärr kommer RollerJam endast en gång i veckan, men musikkanalen GAC, som i Great American Country, kom att garantera sevärdheten på TV alla övriga tider.
Tidig väckning som vanligt. Efter motellets skrala morgonmål körde vi tillbaka via San Antonio NM till Stallion Gate och norrifrån in på White Sands Missile Range. Vi fick papper att underteckna där vi befriade WSMR från ansvar om något skulle hända oss vid Trinity Site. Framme vid Trinity konstaterade vi att vi inte var ensamma - där fanns hundratals andra bilar. Vi beskådade stenmonumentet vid Ground Zero, ett söndrigt tornfundament, lite trinitit (av explosionen förglasat material) och ett Fat Man-bombskal. Vi tog också bussturen till McDonald's Farm House där bomben sattes ihop då det begav sig.
Monumentet vid Trinity Site
Så mycket mera än historisk mark fanns nog inte att se. Men vad annat kan man egentligen visa? Ytskiktet blev bortgrävt i ett tidigt skede och dumpat som radioaktiv avfall någon annanstans. Och hur kunde man i övrigt hålla stället i ursprungligt skick? Vegetationen kommer oundvikligen att förändra området ändå.
I stället för Fat Man-bombskalet hade nog en attrapp på Gadget, den egentliga provbomben, varit mera på sin plats.
Vid parkeringsplatsen såldes det varm korv, bomblitteratur, T-skjortor och annan krääsä. Vi gjorde några inköp. Med lite stress hade vi ännu samma dag kunnat köra runt WSMR till den sydvästra delen för att beskåda missilbasens museum och missilpark, men en så disoptimal rutt var föga lockande - vi skulle ha behövt köra nästan ända tillbaka till El Paso där vi startade. Vi avlägsnade oss alltså via Socorro mot Albuquerque och National Atomic Museum. Vi stannade på vägen i Los Lunas för lunch på Village Inn. Tyvärr var det inte onsdag - då skulle de nämligen ha serverat onsdagsspaghetti. I stället åt vi diverse smörgåsar och Andreas åt ett stadigare morgonmål. Maten var god men servicen långsam - Andreas' toast anlände först då resten av portionen redan var uppäten.
Efter lite pappersbestyr lyckades vi ta oss in på Kirtland Air Force Base och besökte National Atomic Museum. Keikkor så många atombomber!
Några av de mångtaliga atombomberna på National Atomic Museum
De hade också en B52:a på gården, något som Qwistis länge drömt om att få se. Exemplaret ifråga är ett som användes i USA:s sista atmosfäriska tester av kärnvapen. Där stod den egentligen ganska klena och smäckra bombaren med sina bombluckor öppna så man kunde gå in under och titta upp i det rätt knappa bombutrymmet. Ett flertal (freds?)duvor hade byggt bo där inne - oj så symboliskt.
Förutom B-52:an fanns på gården en imponerande samling kärnvapenrelaterad utrustning: Bombattrapper, atomkanonen, missiler av alla möjliga slag från välkända Titan-II, Polaris och Minuteman till mindre kända koncept såsom den interkontinentala kryssningsmissilen Snark.
Snark
Efter besöket i krääsäbutiken, där man faktiskt verkade ha plockat bort örhängena föreställande Little Boy och Fat Man från sortimentet, men ändå nog hade t.ex. tygmärken och vykort till salu, begav vi oss ut i det mycket ogästvänliga vädret: regn och storm i +4 C värme. Nu gällde det att hitta inkvartering. Vi körde genom Albuquerque till ett Super 8 Motel väster om Rio Grande men det var fullbokat - vi försökte i stället med Holiday Inn Express strax bredvid, där vi lyckades få de sista tre lediga rummen genom att acceptera ett tobaksrum, egentligen ingen uppoffring att tala om eftersom Qwistis nu fick både möjlighet och orsak att röka sina cigarrer. Priset var dock hutlöst. Den årliga internationella varmluftsballongfiestan hade nämligen just börjat, vilket innebar att de flesta motellen var fullbokade och resten dyra. Helt i onödan dessutom, eftersom ovädret knappast tillät någon ballongflygning att tala om. Men av bristen på lediga rum att döma hade ballongflygarna inte insett det ännu.
Och hur skall man veta att en annan hotellgäst frågar efter en ismaskin när vädret är som det är? Enligt Qwistis lät det som om gästen frågade om vi sett en trevlig maskin (a nice machine vs. an ice machine). Men även Marcus uppfattade ord fel, som gammal spektrumit trodde han i ett skede att vi var på väg till vetärens square när vi åkte mot Veteran's Square.
Vi körde in till centrum och försökte hitta någon av ett par bryggeripubar som fanns listade i gula sidorna. Vi hittade ingendera och frös som hundar i regnet och blåsten. Dessutom fann vi att största delen av restaurangerna var stängda, en lördagskväll. Vi hittade en som var öppen, innestället "Sauce!", en pizzabar med bekväma fåtöljer, högljudd teknomusik som irriterade Qwistis och uppskattades av Jösse, lava-lamps och ett juppigt klientel. Vi åt helt goda pizzor, drack Samuel Adams och fick värmen tillbaka. Dessutom fick vi beröm av servitrisen för att vi faktiskt åt upp våra portioner.
På hotellrummen kom maltwhiskyn väl till sin rätt. Marcus och Andreas kopplade upp sina medhavda bärbara datorer på Internet, via hotelltelefon och telefonkort med 800-nummer, men inte utan problem. För Marcus del låg problemet i Soneras Telecard-tjänst som går ut på att den lokala 0800-tjänsten ringer upp Soneras telefonsvarare i Finland. Om PC:ns autodial hinner börja ta följande sekvens i nummerserien innan telefonsvararen har svarat går det hela åt skogen. Genom att variera antalet kommatecken (pausens längd) mellan nummersekvenserna kan man få det hela att fungera men samma inställningar fungerade tyvärr inte från hotell till hotell. På hotellet i Albuquerque lyckades vi för första gången få upp förbindelsen men därefter fick man pröva med nya pausinställningar för varje nytt hotell. De "billiga" telecardsamtalen visade sig dessutom vara tomma löften, det fick Marcus erfara senare då Visa-räkningen redovisade Telecardsamtal för 1928 FIM.
Äntligen fick vi sova litet längre. Vi samlades för morgonmål vid niotiden - motellets morgonmål var betydligt bättre än de tidigare. Sedan körde vi västerut i och tack och lov senare även undan regnet. Då regnet upphört tog vi en paus för att undersöka ett lavafält intill vägen.
Vi körde genom Gallup NM och passerade senare gränsen mellan New Mexico och Arizona. Efter att vi på turistcentret vid gränsen kommit underfund med tidszonerna insåg vi att vi just och just hinner med omvägen genom Petrified Forest National Park. Det primära målet var att hinna till Meteorkratern.
Norra delen av Petrified Forest National Park kallas Painted Desert, och gör skäl för sitt namn; de rödskiftande färgerna är inte alls sådana man i allmänhet förknippar med öken, mera med tavelfärger. I den södra ändan finns sedan de förstenade trädstockarna. Vi tog en kortare spatserrunda där och fortsatte sedan till Meteorkratern.
Förstenad trädstock i Petrified Forest
Barringerkratern, eller bara Meteorkratern i Arizona, är världens kändaste och bäst bevarade nedslagskrater. I det torra klimatet har den sedan nedslaget för 50000 år sedan inte ens fyllts med vatten. Storleken på den smäll som skapade kratern varierar beroende på källan från ynkliga 1.7 till upp till 40 megaton, eller så varierar storleken på tonnen. Hursomhelst vore det möjligt att bygga en meteorkrater, vars volym liksom dennas skulle räcka som massgrav åt alla nu levande människor.
Våra tidsberäkningar visade sig vara optimala, vi kom just till den sista guidade turen längs kraterranden. Guiden berättade bl.a. att kraterns värde ökade ofantligt då det blev klart att det är en meteorkrater. Vulkankratrar står inte högt i kurs.
Vår guide presenterar meteorkratern
Vi tog in på Howard Johnson i Flagstaff, AZ och åt middag på motellets matställe Railroad Cafe. På kvällen besökte vi en lokal bryggeripub och drack både deras egna brygder och ölet Fat Tire Amber Ale från New Belgium Brewing Company i Colorado, känt från Andreas' ölbok. Andreas, Qwistis och Jösse observerade Jupiter, Saturnus och Luna genom molnsprickorna, från motellets bakgård med medhavt Meade ETX-90-teleskop. Marcus försökte också men lyckades inte finna oss andra i mörkret.
Kvällen avslutades i traditionell stil med drycker och country på GAC.
Det visade sig att vi övernattat på det som tidigare var den äkta Route 66, numera Business Route 40. Motell och matställen finns i ymniga mängder längs liknande forna huvudleder. Så är tydligen även fallet med järnvägar; massor med truntande tåg med multipla lok såg till att sömnen inte blev den allra bästa.
Vi åt ett stadigt morgonmål 8:30 på motellrestauranten för att orka med dagens Grand Canyon -hiking. Vi tog väg 180 till kanjonen och hajkade sedan ned längs den tämligen lätta Bright Angel Trail. Andreas och Kaija hajkade 250 meter ned (i höjdled, en dryg mile i sidled) och de andra några mile längre, ner till 600 meter under kanjonkanten, d.v.s. aningen längre än halvvägs. Skyltar varnade för att försöka hajka ända ned till floden och tillbaka under en enda dag. Överlag verkade varningarna rätt överdrivna, men vädret var ju inte alls lika hett som det för årstiden borde ha varit.
Till skillnad från grottorna i Carlsbad råder det ingen tvekan om saken: Grand Canyon är definitivt inte ett verk av människohand.
Grand Canyon
Och hur skall man uppfatta frågan en Ranger till häst (eller var det en mulåsna) ställer en? "How are you?" Är han artig eller menar han för ovanlighetens skull vad han frågar?
Vi återvände via East Rim Drive, där vi fick njuta av en vacker regnbåge, tidvis till och med två. En ytterligare sevärdhet vid vägen var Sunset Crater, men vi kom dit först vid skymningen då den var stängd. Men det var inte så stor skada för det är ju bara en billig vulkankrater.
Grand Canyon med regnbåge från East Rim Drive
Vi köpte mer öl, denna gång ödleöl av märket Mogollon, och plåster för Qwistis skavsår, åt middag på vår stamrestaurant och drack slut deras sista Anchor Steam. Det visade sig att en av servitriserna var uppväxt i Redwood City, där hon var uttråkad och brukade kalla staden för "Deadwood City". I Flagstaff trivdes hon däremot mycket bra.
Sedan blev det motellrummen, lite öl och mycket vila.
Morgonmål 8:30 på motellrestauranten som vanligt, sedan avfärd mot Las Vegas, NV. Vi körde några timmar nonstop och anlände vid 13-tiden till Hooverdammen mellan Arizona och Nevada, parkerade i parkeringshuset och gick ner till besökarcentret.
Hooverdammen
Hooverdammen, som är 220 m hög och väger ca 6 megaton, byggdes under den stora depressionen på 30-talet av oarmerad betong, som fortfarande blir allt hållfastare. Vattenkraftverket, med enheter både på Arizona- och Nevadasidan, har en maximieffekt på över 2000 MW, men den genomsnittliga effekten är under en fjärdedel av detta.
En "Hard Hat Tour" till det hutlösa priset av $25 per person skulle avgå först klockan 16, men den med en finskättling, eller var det t.o.m. med en finne, gifta tanten i kassan övertygade även den sista tvekande om att en Hard Hat Tour är vad vi alla behöver. Betalt och gjort, vi tillbringade ett par timmar med att titta på besökarcentrets utställningar, en film om byggandet av dammen, utsikten och med att äta litet snabbmat på kafeterian. Sedan hämtade vi våra ljusblå hjälmar och nedsteg med hiss i underjorden för att se generatorhallar, axelgalleri, bypass-ventiler, trånga hissar och tunnlar inne i själva dammen. Här hade man inte hissar tillverkade av Kone, utan av ett betydligt sämre märke. De hade uppenbara svårigheter med att klara av belastningen av korpulenta turister. Hjälmarna fick vi behålla.
Turbinaxelgalleriet i Hooverdammens kraftverk, Nevada-sidan
Vidare mot Las Vegas. Vi körde längs "strippen" från norr, begabbade de mångtaliga neonljusen och försökte spana om några hotell skulle ha skyltat med förmånliga rumspriser, men så var inte fallet. Vi tittade in på en turistinfo i södra ändan av strippen och blev rekommenderade Howard Johnsons motell i, såklart, norra ändan. Vi ringde några av strippens motell med Marcus' GSM1900 och jämförde priser samt tittade in på pyramidhotellet Luxors reception. Vi konstaterade att Howard Johnson nog kom närmast vår prisklass. Vi körde alltså tillbaka norrut genom en horribel Stau som uppkommit på grund av en leviterad buss, och checkade in. Senare promenerade vi till bryggeri-casino-cafeet Holy Cow Brewery" där vi åt och drack några utmärkta på platsen bryggda öl. Till sist idkade vi litet hasardspel på Circus Circus och promenerade sedan tillbaka till motellet i en iskall blåst, passerande bröllopskapell och lådor med pornoannonser.
Holy Cow Brewery, Las Vegas
Slapp Las Vegas-dag. Vi promenerade till "downtown" och den täckta gågatan Fremont Street, som antagligen skulle ha sett betydligt bättre ut på kvällen med lamporna tända, och serva bättre med en basstation innanför taket. Vi åt lunchbuffet på ett kasino, utom Marcus som drabbades av träningsabstinens och åkte till ett gym för att boda. Salen var belägen i hotell Rivieras översta (17:e) våning med en fantastisk utsikt över staden från stora panoramafönster. Tillbaka på motellet simmade Jösse, Andreas och Kaija i den ouppvärmda poolen. Vi besökte posten i andra ändan av staden, köpte frimärken och postade kort. Vid solnedgången gick vi till utsiktstornet vid Stratosphere-hotellet, där Jösse, Qwistis och Marcus åkte Big Shot enligt Tommys Liljas rekommendation. Så häftigt var inte Big Shot, enligt Jösse var berg-och-dalbanan han testade i kasinot bredvid strax efter betydligt häftigare.
Vi tog nattbilder av utsikten från tornet, sedan åt vi middag på Mad Cow Brewery som vanligt. Avståndet till den andra utannonserade bryggeripuben på Monte Carlo var lite för långt.
Las Vegas Strip By Night
Vi lämnade Las Vegas och körde över gränsen till Kalifornien, mot Death Valley. Vädret var som under en behaglig finsk sommardag med en temperatur på 25 C. Där vi stannade i Badwater på nivån -85 m fick man på sätt och vis förnimma även vinter; den vita saltskorpan på den nästan uttorkade saltsjöbottnen bländade som snötäcket på vintern.
Badwater, USA:s lägsta punkt
Vi kollade också in boraxmuseet i Death Valleys besökarcentrum och fotograferade sanddyner. Kaija fick syn på en roadrunner, en mytomspunnen fågel som omnämns i rocklyriken och gamla tecknade filmer.
På vägen till Ridgecrest gjorde vi en spontan avstickare till en liten spökstad, Ballarat, som inte helt gjorde skäl för benämningen eftersom ett av husen var bebott av levande folk. Vi såg jaktplan, antagligen Hornetar, övningsflyga över dalen och passerade ett flertal mystiska radarstationer. I staden Ridgecrest, som har vuxit upp i anslutning China Lake Naval Air Weapons Center, tog vi in på Best Western China Lake Inn. Stället påstod sig ha speciella "Military Rates", vad den sedan är för något. Login är ju gratis i armen.
Den sena middagen åt vi på Texas Cattle Company, som även hade utmärkt öl av märket Mojave Red.
Vi hade ursprungligen planerat att köra via Yosemite National Park, men den rutten hade fört oss över Tioga-passet på 9941 fot höjd som i det kalla vädret med stor sannolikhet hade varit oframkomligt utan snökedjor. Vi beslöt oss alltså för att i stället ta en alternativ sydligare rutt vi Edwards Air Force Base i Mojaveöknen och Sequoia National Park.
Edwards AFB är känt för de många testflygningarna med experimentella plan (X-någonting), och som ett av rymdskyttelns landningsställen. På sommaren hade en ny museibyggnad tagits i bruk, så våra förväntningar var rätt stora. Andreas hade på förhand meddelat basens museiansvarige våra passuppgifter och fått veta att vi godkänts för ett besök, och att ett rekommendationsbrev skulle ligga och vänta på oss hos portvakten. Det brevet hade portvakten tydligen slarvat bort, men vi kom in ändå.
På vägen till museet såg vi ett stort och mångmotorigt rätt smäckert plan lyfta, lämnande massor av svart rök efter sig. Troligtvis en B52:a.
På museet såg vi utställningar över den testflygningsverksamhet - ett stort antal flygplan har gjort sin första flygning där, och rymdskytteln sin första landning. På gården stod bland annat en X-15-mockup och naturligtvis en B52:a.
B52:a vid Edwards Air Force Base Flight Test Center Museum
Tyvärr verkade museet lite halvfärdigt. Utomhus fattades skyltningen på nästan varje objekt, och inomhusutställningen visade förvisso massor av intressanta föremål, t.ex. en motor från Mach-3 bombplanet XB-70 Valkyrie, men de egentliga problemen och lösningarna på dem hade kunnat presenteras betydligt mera ingående.
Före avfärden såg vi en B-2 stealthbombare lyfta, men enligt reglerna vi lovat följa fick vi inte fotografera den. Och en bild hade knappast kunnat beskriva den märkliga synen till fullo.
Då vi sett tillräckligt med flygplan fortsatte vi mot Sequoia National Park. Vi betalade in oss på parken och åkte uppåt med en slingrande och ställvis p.g.a. vägarbete enfilig väg. Där vägarbete pågick fick man inte stanna, och bra var det eftersom tre björnungar lugnt och sansat klättrade i träd och tydligen hittade något ätbart där.
Björn
När vi närmade oss 2000 meters höjd började det skymta snö vid vägkanten. På ca 3000 m höjd var marken, dock inte vägen, täckt av c. 5 cm snösörja, som vi måste trampa i för att beskåda General Sherman Tree, ett sequoia-träd som sägs vara världens största levande ting, inte till längd eller tjocklek men nog till volym och troligen även massa. Det väger över ett kiloton.
Resenärerna och en liten bit av General Sherman Tree
Temperaturen var +4 C, och det började skymma. Vi övervägde att övernatta i parken, men eftersom det var risk för nattfrost och vi saknade snökedjor bestämde vi oss för att i stället ta oss ned på lägre höjd så snabbt som möjligt. Vi fortsatte norrut genom nationalparken i riktning mot Fresno, CA, där vi tog vi in på Days Inn. Vår vana trogen sökte vi upp en bryggerirestaurang på gula sidorna och gick på öl och mat - den här gången blev det Butterfield Brewing Company på 777 E Olive.
För första gången såg vi berusade människor under vår resa. Ett ölsällskap använde stället som mötesplats, av stopen över bardisken att döma, och en person, som dock inte drack ur ett sådant stop, hade nått en rätt lärvitibel nivå.
Nu gick det inte längre att titta på favoritkanalen GAC. Country Music Television fick duga som surrogat.
En lång och händelselös körning tillbaka till Redwood City. Vi försökte besöka Lawrence Livermore National Laboratories "visitor center" på vägen, men det höll stängt. På själva laboratoriet släpper man tyvärr överhuvudtaget inte in utlänningar.
Middag på Pizza and Pipes, igen. Denna gång var stället mycket välfrekventerat. En spanskättlad släkt firade några ungars födelsedagar. Orgeln lät lika häftigt som tidigare.
På kvällen packade resenärerna och förberedde sin avfärd dagen därpå.
Sista måltiden för Jösses och Qwistis del, en lunch, intogs på Clarkesburger i Menlo Park. Sedan blev det flygfältet där Jösse och Qwistis tog planet till Finland. Jösse köpte ett par flaskor av den utmärkta favoritdrycken som går under namnet "root beer", och närmast kan beskrivas som lemonad med smak av tandkräm. Andreas och Marcus returnerade hyrbilen. Marcus hyrde en egen, körde Andreas hem och körde vidare mot egna äventyr assisterad av hyrbilens "neverlost" GPS-system.
Under de 2 följande dygnen hann Marcus bl.a. besöka det lokala Infineonkontoret i San Jose, och upplevde i samband med detta morgonrusningen på highway 101 då det tog nästan 2 h att köra c:a 30 miles från SF flygplats till San Jose. På måndag eftermiddag-kväll stod en träff med Linux-Linus på programmet där bl.a. ingick besök på Transmeta samt hemma i Linus' nyköpta hus. Hyrbilen fick vänta på Transmeta's parkeringsplats eftersom Linus insisterade på att vi skulle ta hans BMW Z3 roadster vilket förstås inte var något dåligt val.
På tisdag eftermiddag flög även Marcus tillbaka till Finland.
Då vi talade med Simons kollega Agent, så blev Jösse och Marcus lovade ersättning för de extra kalsonger och skjortor de blivit tvungna att köpa pga. sitt borttappade bagage. Efter knappt två månaders väntan fick Jösse på posten en personlig check utskriven till ett belopp av 40 dollar, som faktiskt gick att lösa ut för "bara" 67,59 FIM i serviceavgift. Efter ytterligare en vecka fick även Marcus en check på posten.