Yo!
Kalkonklubben har igen varit ute på vift, denna gång såpass långt borta som i Kalifornien, USA. Den kedja av händelser som ledde fram till resan är fortfarande till viss mån dold i dunkel, men krönikörens uppfattning om saken är som följer.
Hösten -93 hade det redan förflutit två år sedan Kalkonklubbens senaste utlandsresa och det ansågs allmänt vara hög tid att göra någonting åt saken. Olika förslag till resmål framlades, bl.a. att göra ett nytt försök att besöka Wien kring nyåret (något som Hans och Qwistis snöpligen misslyckats med två år tidigare). Emot detta alternativ talade dock det det faktum att en flygbiljett till Wien kostar ungefär lika mycket som en till New York. Då sedan Hans påpekade att han i vilket fall som helst tänkte besöka USA för några veckor i början av -94 med början på västkusten och att en flygbiljett till västkusten "inte kostar mer än 1000 mk mer än en till östkusten" (ett påstående som han senare skulle få äta upp) stod det snart klart att det var Kalifornien som gällde. Hans ansåg sig kunna stå ut med oss övriga i högst en vecka, och detta randvillkor tycktes också vara kompatibelt med folks vintersemestrar och ekonomi. Vi beslöt alltså att följa Hans till Kalifornien vid nyåret och återvända omkring en vecka senare, lämnande Hans att fortsätta sin egen semester i lugn och ro.
Hans åtog sig mer än villigt uppdraget att ordna flygbiljetter och fastnade för Delta Airlines, det enda utländska flygbolag som flyger direkt mellan Helsingfors och USA. Deras pris föreföll konkurrenskraftigt, tidtabellen någotsånär lämplig och Hans höjde deras servicenivå till skyarna. Enda uppenbara nackdelen vi kunde hitta i detta skede var plantypen: Airbus A310, ett stycke fransk teknik som i synnerhet Andreas ställde sig mycket misstänksam till på grund av tidigare dåliga erfarenheter.
Hans avslöjade i detta skede också en personlig orsak att välja just Delta: han hade för avsikt att samla "frequent flyer miles" under sin resa och Delta har det fördelaktigaste frequent flyer-programmet av samtliga amerikanska flygbolag. Hans' entusiasm över programmet smittade på Tommy som också anslöt sig.
I detta skede tog också den slutliga deltagarlistan form: Hans, Tommy, Qwistis, Jösse och Andreas.
Under veckorna närmast före resan började det dyka upp små bitar information som tydde på en konspiration från Hans' sida. Hans meddelade att priset på flygbiljetten blir 300 mark dyrare än vad han tidigare hade påstått, för alla utom Hans själv. På Usenet-gruppen "rec.travel.air" hittade Andreas av en ren slump ett meddelande om att hotellkedjan Radisson där Hans hade bokat rum för den första övernattningen erbjöd "triple frequent flyer miles" för Delta-kunder. Detta påstod Hans sig inte ha en aning om, trots att han tidigare medgett att han brukar läsa rec.travel.air. Det började alltså bli allt mer uppenbart att den egentliga orsaken till Hans villighet att sköta researrangemangen var att maximera sina miles på de övriga resenärernas bekostnad, något han fortfarande nekar till trots den övertygande tekniska bevisföringen.
För att underlätta förståelsen av den reseberättelse som följer kan det vara på sin plats att först förklara något av den terminologi där används och bakgrunden till denna.
Det gäller att vara försiktig med vad man säger då man rör sig på okänd och potentiellt fientlig mark. Alla minns vi den pinsamma incidenten i Wien då Andreas högljutt utbrast "Horror, en amerikansk turist!" inom hörhåll för den person som gav upphov till kommentaren. Vi har därför under resan vinnlagt oss om att tala en ren och klingande svenska fri från komprometterande lånord. T.ex. ovannämnda utrop kan med fördel ersättas med "Skräck! En nöjesresande från Nya Världen!".
Det finns dock vissa ord i svenska språket som trots att de inte är direkta lånord är förståeliga för utomstående och inte alldeles enkla att ersätta. Ett av dem är "neger", den gängse benämningen på en mörkhyad person, det som på politiskt korrekt amerikanska kallas för en "African-American". Då Kalkonklubben under sin tidigare resa genom Polen med framgång undvikit det känslomässigt laddade uttrycket "polack" genom att kalla ifrågavarande personer för "slappak*kar" togs detta uttryck igen till heders som benämning på den pigmenthandikappade delen av USAs befolkning. I dagligt tal användes även formen "slappisar".
Ett annat problem med att tala svenska i anglosaxiska länder är faran att bli missförstådd. Folk kan t.ex. höja på ögonbrynen även åt helt oskyldiga svenska meningar som t.ex. "Jag körde med FART över en hög KANT och då öppnade sig mitt handskFACK".
Men till saken...
Tommys grannes taxi startade tidigt på morgonen och avhämtade Tommy, Andreas, Qwistis och Hans i nämnd ordning. Jösse tog sig till flygplatsen på annat vis. Vi genomgick den sedvanliga extra säkerhetskontrollen för Amerikafarare ("nog har du ju packat din kappsäck riktigt själv?"). Istanbul-stämpeln i Qwistis' pass väckte misstänksamhet och gav upphov till ingående frågor om bl.a. varför vistelsen i Istanbul varit så kort (bara tre dygn) och huruvida han hade varit i kontakt med lokalbefolkningen sedan dess.
Fastän vi var i god tid fanns det vid incheckningen bara ströplatser kvar, och markpersonalens försök att reservera platser för sista etappen misslyckades ("datorn tar inte emot det"); vi ombads försöka på nytt i Salt Lake City.
På flygfältets tax-free köptes bl.a. några Leningrad Cowboys-öl att ta med till USA; sådana får man ju inte där.
Planet HEL-JFK avgick enligt tidtabell trots den ökända plantypen. Servicen ombord lämnade däremot en del övrigt att önska: menun lovade att man skulle få välja mellan höna och grisfile till lunch, men då serveringsvagnen kom till vår del av planet var grisfilen redan slut (detta hindrade inte flygvärdinnan att fråga Tommy vilkendera han föredrog). Det åts alltså höna.
"My worst meal ever was on Delta, and it was chicken."Dave Flewitt (davef@mda.ca) på rec.travel.air
Utom grisfilen tog också tidningarna, ginen, Dr. Peppern och immigrationsblanketterna slut. Andreas' vittvin hade en märklig brun bottensats. Då Qwistis beställde öl trodde flygvärdinnan att han ville ha vodka; då han beställde "olut" fick han vatten. Ingen konjak serverades till kaffet; Andreas väntade på te och blev utan.
Man förevisade filmen "In the Line of Fire" med de sedvanliga pyttemonitorerna och gummislangshörlurarna. Ingen Dolby Surround här inte.
Vi anlände till JFK enligt tidtabellen (storligen förvånade över detta faktum).
Vi uppsökte en Delta-disk för att försöka få gjord den platsbokning för sista etappen som inte hade lyckats från Helsingfors. Den lyckades inte här heller, "and do you know why: you're on standby". Great.
Flyget från JFK till Salt Lake City avgick 15 minuter försenat. Man visade "The Fugitive" men ville ha den "symboliska" summan av $4 för de usla gummislangarna till hörlurar så vi nöjde oss med att bara se den; man kan ju alltid höra den senare hemma i Finland.
Då vi anlände till Salt Lake City marscherade vi raskt raka vägen till vår avgångsgate, där vi fick höra att man just hade ropat efter oss i högtalarna "with the best German we could manage; you ARE German, aren't you?". Nåväl, huvudsaken var att vi fick våra sittplatser.
Sista flygetappen förlöpte utan vidare incidenter (och utan vidare service). Då vi anlänt till San Diego kontaktade vi vårt hotell för att få utnyttja den "courtesy shuttle" de hade utlovat men fick höra att den inte var i trafik. Vi tog en lokal motsvarighet till "airport taxi" i stället. Taxichauffören undrade var vi kom ifrån, och då vi berättade att vi var från Finland undrade han att "that's where the next winter Olympics are, right?".
Vårt hotell, "Radisson Inn National City" visade sig ligga en bit utanför staden i förorten National City (logiskt nog). Då vi närmade oss hotellet såg vi från motorvägen dess neonskylt: "Radi n inn". Inte särskilt lovande. Det blev inte bättre av att vi först inte kunde hitta hotellets reception: taxin körde flera varv runt kvarteret och in på ett flertal parkeringsplatser men ingenstans såg man en levande själ. Somliga började associera till incidenten med Hotel Kawiarnya på Wienkeikkan och taxichauffören började mumla något om att "this is like something out of the Twilight Zone". Slutligen hittade vi en skylt som hänvisade oss till receptionen på "Radisson Suites" i kvarteret bredvid. Vi kördes dit och fick våra väskor inburna. Chaffisen fick sina $27 plus dricks och tog farväl med orden "It's not every day you meet such nice young gentlemen from Norway".
Hans och Tommy checkade in oss på sina respektive kreditkort efter att ha försäkrat sig om att "triple mileage"-dealen med Delta var i kraft. Rummens heltäckande mattor bar spår av att upprepade gånger ha blivit utsatta för någon klibbig substans. När Tommy och Jösse försökte öppna sin hotellrumsdörr hördes från rummet förskräckta röster och dörren befanns vara låst. Efter att ha tillkallat hotellets säkerhetsslappis för att kontrollera saken tilldelades de ett nytt rum.
Typiskt Radisson-hotellrum
Hans väckte oss vid niotiden. Tommy och Jösse tog hotellets "courtesy shuttle" (som nu alltså var i trafik) till Dollar Rent-A-Car och hämtade den minivan som Tommy hade reserverat redan på förhand. Under tiden åt vi övriga hotellets typiskt amerikanskt sötsliskiga morgonmål.
Bilen visade sig vara en Dodge Caravan, även känd under namnen Plymouth Voyager och Chrysler Voyager. Detta betyder 7 sittplatser, en 3.3 liters V-sexa och minimalt bagageutrymme. Förutom standardutrustningen (styrservo, automatlåda, cruise control, centrallås, luftkonditionering) fanns också en kassettbandspelare, vilket är ovanligt i USA. Till skillnad från bilen var bandspelaren av märket Chrysler.
Första bilutflykten blev till Plaza Bonita, en äkta amerikansk "shopping mall". Kännetecknande för amerikanska mallars arkitektur är att de består av ett antal stora, intetsägande lådformade byggnader som utan undantag har en kännspak beige färg, ibland med en anstrykning av rosa. Denna färg kom under resan att benämnas "mallfärg" (uttalas "målfärg").
"The question is: Why would anyone want to go to a mall while traveling? For that matter, why would anyone want to shop in a mall at all? They are all so terribly mundane."Josh Glazenburg-Diamond (jmd@bear.com) på rec.travel
Hans uppfyllde huvudsyftet med sin resa genom att på det i mallen befintliga varuhuset J.C.Penney inhandla åtta stycken kvalitetsskjortor av märket Stafford. Qwistis och Andreas följde hans exempel men nöjde sig med färre.
På en skivaffär köpte Hans en kassett med road-musik: Greatest Car Songs, And Other Lost Treasures Of The Road, utgiven av Car and Driver. Denna kassett innehåller en mängd låtar med anknytning till bilismen, bl.a. "409" med The Beach Boys.
She's so fine, my four-oh-nine,
She's so fine, my four-oh-nine,
My four-speed, dual-quad, positraction four-oh-nine.The Beach Boys, 409
På bokaffären B. (Bröderna?) Dalton köpte vi några reseguider och kartor, Andreas köpte "The More Than Complete Hitchhiker's Guide" (över galaxen, inte Kalifornien), Jösse köpte"The Star Trek (TNG) Technical Reference Manual" och Qwistis köpte "The Making of the Atomic Bomb".
För att skaffa oss ett förråd konsumtionsvaror uppsökte vi också en "mart" hörande till kedjan Ralphs. Här köptes bl.a. diverse läskedrycker som man inte får i Finland. Vi konstaterade att marknadsföringen av läskedrycker här mest går ut på att framhålla vad de inte innehåller och att den ultimata drycken tycks vara den koffein- och sockerfria, ofärgade koladrycken Diet Crystal Pepsi. En annan i Finland relativt okänd dryck är "root beer", en sötaktig, alkoholfri dryck som smakar amerikansk Pepsodent (ungefär som finsk Colgate) och genast blev Jösses nya favoritdryck.
Ralphs hade lyckats avskaffa en flaskhals i varuhanteringen genom att anställa särskild personal som packade inköpen i papperskassar vid kassan.
Ett annat av resans huvudsyften uppfylldes här genom att vi prövade det sägenomspunna glassmärket Häagen-Dasz som få har råd att köpa i Finland. Detta i form av några "Häagen-Dasz Triple Brownie Overload" -glasspinnar.
Vi hade vid det här laget kört flera gånger fram och tillbaka längs den väg som leder söderut från hotellet. Vi kunde under dessa körningar lägga märke till ett fenomen som är allmänt i amerikanska städer, nämligen att ett stort antal affärer i samma branch koncentreras till en och samma gata. Just den här vägen kom därmed i folkmun att kallas "Car Dealer Road". Vi började nu småningom bli hungriga och beslöt oss därför att söka upp en parallellgata som kunde göra skäl för namnet "Fast Food Boulevard". Sagt och gjort; snart hade vi intagit en stadig måltid på Burger King (för detaljer se den separata fast-food-guiden).
Inget besök i San Diego är komplett utan en dagstur till Mexiko. Eftersom vårt hyrbilskontrakt inte tillät utförsel av bilen ur USA parkerade vi vid gränsen och promenerade över. Gränsformaliteterna i riktningen USA-Mexiko bestod av att passera genom två bastanta roterande portar som bara tillät passage i ifrågavarande riktning. Någon personal syntes inte till. Vi promenerade en bit in i Mexiko och beskådade de otroliga mängderna med försäljare av turistcrap. Ingen åt någonting eftersom ingen utom Hans hade skaffat sig med en gammaglobulinspruta före avresan. Efter ungefär en timme sökte vi oss tillbaka över gränsen till USA, som i den här riktningen hade både köer och personal. Gränsformaliteterna bestod denna gång av att visa upp pärmen av sitt finska pass.
Under återresan till hotellet kom Hans att kritisera Tommys körstil som "slapp" (i synnerhet hans U-svängar). Själv ansåg han sig köra mera "moderat". Vi kom under de följande dagarna även att få se ett stort antal av Hans' "moderata U-svängar".
Vi bytte hotell till det mera centralt belägna Comfort Inn. Rum bokades för två nätter. Inga frequent flyer-miles. På kvällen gick vi ut på stan för att få oss en bit mat. Downtown San Diego var rätt så dött denna söndagskväll. På terrassen utanför Restaurant Dakota satt en mansperson i cowboyhatt och boots och ville pumma en cigarrett, samtidigt som han passade på att berömma restaurantens biffar. De mera paranoida i sällskapet genomskådade detta som ett billigt turistfångartrick men i brist på konkurrerande matställen gick vi in. Det beställdes "cowboy steak" som serverades bränd.
På återvägen fäste Qwistis vår uppmärksamhet vid att affärslokalen rakt under våra hotellrum innehades av en lokal jurist vid namn Nazimova.
Vi började måndagen med att köra till en lokal beach där vi tittade på surfare (tydligen en sport med ytterst dålig verkningsgrad: flera minuters simmande mot bränningarna för några sekunders surfande). Jösse och Qwistis simmade i det uppskattningsvis femtongradiga (Celsius) vattnet.
Följande programpunkt var ett besök på San Diegos turistfälla nummer ett: Sea World. För ett saftigt inträde på $24.45 per person plus parkering fick man se späckhuggaren Shamu och andra mer eller mindre intelligenta marina däggdjur göra imponerande konster. Den stora, feta och slappa valrossen som låg på rygg och tiggde fisk av besökarna gjorde också intryck.
Efter Sea World åkte vi ännu på sightseeing till La Jolla samt besökte "Old Town", ett "hembygdsmuseum" med rekonstruktioner av byggnader från stadens ungdom då västern ännu var vild. Vid dörren av en rekonstruerad restaurant fanns en skylt med den smått bisarra texten "No food or drink allowed in this restaurant".
På kvällen sågs det på Star Trek Deep Space Nine och Married with Children på hotellet.
Dags för avfärd mot Los Angeles. Eftersom vi hade gott om tid beslöt vi att ta omvägen via Palm Springs, en ökenstad med ett stort antal kändisar bland invånarna. På vägen köpte vi reskost på en lokal mart hörande till kedjan Target, vars logo torde få det att klia i avtryckarfingret på varje skytteentusiast. Stölddetektorn vid utgången misstänkte Andreas för butiksstöld. Efter att ha öppnat sin väska för butiksdetektiven blev han frikänd och vi fick fortsätta med ett nytt förråd av Diet Dr. Pepper, Chocolate Chip Cookies och tidningar.
Vi valde rutten via Highway 74 och 79 som enligt guideboken skulle erbjuda "breathtaking views". Då vi närmade oss bergen upplyste vägskyltar oss om att "snow chains may be required at any time". Vi hade inga men tog chansen och fortsatte. Vägen ringlade sig långsamt uppåt i bergen och erbjöd de utlovade spektakulära vyerna. Det solbrända landskapet vi hade kört genom nere på slätten byttes mot barrskog och temperaturen sjönk ner mot tio grader, men snökedjor behövdes tack och lov inte. Efter en highscore på 3900 fot över havet ringlade sig vägen igen neråt mot öknen och Palm Springs. Vi såg ett antal trafikmärken med kulhål i. Speciellt skyltar som "SPEED LIMIT 55" och "$1000 FINE FOR LITTERING" tycktes vara misshagliga för lokalbefolkningen
Palm Springs visade sig vara platt, intetsägande och trots sin rätlinjiga layout inte helt enkel att hitta ut ur. Några kändisar såg vi inte, bara gator uppkallade efter sådana (bl.a. Frank Sinatra Drive). Då vi ätit lunch på Del Taco och hittat ut styrde vi kosan mot L.A. längs en väg kantad av otaliga stillastående vindkraftverk.
Vi tankade (för första gången) och köpte på bensinstationen ett nummer av den ökända sensationsblaskan Weekly World News som många har hört talas om men få har läst. Den överträffade alla våra vildaste förväntningar: vi fick läsa juttur med rubriker som "Chef attacked by lobster's ghost!", "Female vampires terrorize town!" samt "Space aliens build military base on moon & they're planning to attack Earth in 1995!". Den visste också berätta att Elvis inte lever trots envisa rykten om motsatsen; han dog nämligen av diabetes år 1993.
Då vi närmade oss Los Angeles började trafiken stocka sig en smula. Eftersom bilens framsäten hade bemannats av idel "frequent flyers" körde vi förbi centrum av L.A. utan att stanna och fortsatte mot nordväst mot Agoura Hills där det fanns ett Radisson-hotell.
Då vi installerat oss på hotellet och köpt stiliga kalkonpostkort i hotellbutiken körde vi in till L.A. för sightseeing. Vi körde runt i Beverly Hills och tittade på stiliga hus och ett stort antal Mercedes- och Lexus-bilar. Det postades några postkort för att se om de blir poststämplade med nummer 90210 eller inte.
Mera L.A.-sightseeing. Vi cruisade genom Topanga Canyon, förbi Santa Monica Beach och längs Sunset Boulevard. Därefter tog vi oss till den värsta turistfällan hittills: Universal Studios.
På Universal Studios fick vi se ett par pälliga stuntshower (den ena hade de flesta av oss dessutom redan sett på video) och en obeskrivligt dålig playback-rock'n'roll-show med en jappe utklädd till Beetlejuice.
Det hörde också till att åka runt med ett gummihjulförsett tåg bland gamla förfallna kulisser från dåliga filmer och TV-serier som "Back to the Future" och "Murder She Wrote". Man fick också se ett par konstgjorda översvämningar, en simulerad jordbävning och ett flertal mekaniska hajar. Till Universals fördel bör dock nämnas att de också pekade ut en kuliss från den minnesvärda BibleLand-scenen i Chevy Chase-filmen "Fletch Lives".
Efter Universal-turen körde vi tillbaka till Agoura Hills där vi åt och besökte en lokal spritaffär. Vi köpte Wild Turkey, Fleischman Vodka, Jolt Cola (känd hackerfavorit med sloganen "all the sugar, twice the caffeine") och den färglösa maltdrycken Zima. Jösse köpte ett nummer av tidskriften High Society.
På kvällen bekantade vi oss med en unikt amerikansk form av underhållning: stand-up-komedin. Vi körde till Comedy Store, 8433 Sunset Boulevard, betalade inträde och två obligatoriska drinkar och fick se ett stort antal mer eller mindre tråkiga jappar vetä juttu. Rasistvitsarna stod högt i kurs och pedofilvitsar om Michael Jackson ingick också i de flesta komikernas repertoar. En av de få minnesvärda historierna var den om Texasbon som sade åt slappisen (på bred Texas-dialekt): "Do you know what I do with this here GUN? I shoot CANS. Afri-CANS, Mexi-CANS, Puerto-ri-CANS...".
Vi anträdde vår resa mot nordväst längs den berömda kustvägen, Highway 1. Vi slingrade oss alltså fram längs kusten med Stilla havet till vänster och en mer eller mindre lodrät bergsvägg till höger. Detta tog största delen av dagen trots att vi bråckade rundturen på Hearst Castle och nöjde oss med att beskåda denna obligatoriska sevärdhet per myntopererad kikare. Vid solnedgången anlände vi till Carmel, en liten håla som främst är känd för att Clint Eastwood har varit borgmästare där. Vi checkade in på Carmel Valley Inn och intog middag på Carmel Plaza Cafe vid Carmels huvudgata. Det åts mestadels kalkon men Tommy beställde en New York Steak som i motsats till biffarna på restaurant Dakota helt motsvarade de förväntningar som ställs på en amerikansk biff.
Om vädret inte hittills har blivit omnämnt så beror det på att det hittills varit perfekt, 20-25 grader varmt och solsken. Denna morgon fick vi dock bittert erfara att vi nu hade lämnat södra Kalifornien. Det var någon enstaka plusgrad ute och ungefär detsamma inomhus eftersom vi inte hade haft förstånd att ha hotellrummens värmefläktar (med ljudnivå som jetplan) på under natten. Tack och lov fanns det åtminstone varmvatten.
Vi körde vidare längs kusten till Santa Cruz och sedan in mot landet till vallfärdsmålet Silicon Valley.
Många kristna amerikanska bilister markerar sin tro med ett fiskformat märke på sin baklucka, ibland med texten JESUS. Vi hade redan sett ett stort antal av dessa, men nu fick vi för första gången se ateisternas motdrag: en i övrigt identisk fisk försedd med fötter (som kvastfeningen latimeria chalumnae av släktet crossopterygii) och texten DARWIN.
På Andreas' begäran besöktes i Sunnyvale den lokala datorskrothandeln Weird Stuff Warehouse och den lilla elektronikbutiken mittemot, Fry's Electronics. Fry's säljer bokstavligt talat allt som har med elektronik att göra, från enstaka elektronikkomponenter till datorer, software, stereoanläggningar, telefoner, Diet Pepsi och Twinkies Sponge Cakes, för att bara nämna något. Där vanliga affärer har skyltar med "Entry" och "Exit" på dörrarna har Fry's "Enter" och "Esc".
Vi körde vidare mot S.F. längs den lokala kungsvägen El Camino Real som förde oss genom orter välkända från olika hitech-företags adresser: Sunnyvale, Mountain View, Palo Alto, Stanford. Då vi konstaterat att de alla såg likadana ut bytte vi till den betydligt snabbare Freeway 101.
Vi hade rabattkuponger för ett Comfort Inn-hotell på 7th Street södra San Francisco, men då vi kom fram till hotellets gata stod det ingenstans att finna. Efter att ha kört runt kvarteret ett antal gånger fann vi till slut att hotellet nog fanns kvar, det hade bara bytt ägare. Vi tog in trots en viss misstänksamhet mot området där hotellet befann sig, enligt vår guidebok känt som SoMa, "South of Market" och känt som "a stomping ground for alternative artists and the gay leather set".
På kvällen promenerade vi till Chinatown och intog middag på en medelmåttig kinesisk restaurant som påstod sig ha haft George Bush bland sina kunder.
Regnigt. Vi började med att bekanta oss med den obligatoriska tekniska turistsevärdhet som utgörs av San Franciscos unika vajerdragna spårvagnar. Dessa rullande anakronismer dras uppför stadens hisnande branta backar av vajrar som löper i skåror under gatan. En bastant jappe manövrerar med muskelkraft de mekaniska jikelverk som enligt behov antingen greppar fast i vajern eller bromsar vagnens framfart i nedförbackarna. Systemet lär ha uppfunnits av en stålvajerfabrikör (vad annars?).
Vi tog alltså en Cable Car till Fisherman's Wharf, ett turistbemängt hamndistrikt varifrån färjan till Alcatraz avgår. Vi vistades en halvtimme på detta berömda fängelse på en ö i San Francisco-bukten och tog därefter (trots somligas protester) färjan tillbaka till friheten. Därefter delade gänget på sig; somliga blev kvar på Fishermans Wharf och besökte turistfällor medan andra föredrog att se staden promenerande och hängande utanpå fullsatta Cable Cars i regnet.
Vår vana trogen åt vi middag i Chinatown, denna gång på restaurant Four Seasons som inte skyltade med George Bush utan i stället med Bob Hope; som man kunde vänta sig höll det här stället högre standard.
Vårt en veckas hyreskontrakt för minivanen var nu till ända, så det var dags att byta bil. Nu skulle Qwistis få uppleva något som han länge drömt om: att få åka i en Lincoln Town Car.
Dessa tre magiska ord hade redan länge varit en oskiljaktlig del av Kalkonklubbens vokabulär, tre ord som symboliserade det Stora, det Bästa Tänkbara, den Amerikanska Drömmen. Fenomenet Lincoln Town Car är inte är alldeles lätt att beskriva för den oinvigde. Hans, som hade tidigare erfarenhet av att hyra dylika bilar, hade vid otaliga tillfällen försökt förklara vad det går ut på men måste till slut medge att för att förstå vad en Lincoln Town Car är måste man uppleva den. Sagt och gjort. På Budget Rent-A-Car gjorde vi alltså vad åtskilliga konservativa familjefäder från mellanvästern och fjortonåriga svarta droghandlare gjort före oss: vi skaffade oss en Town Car.
Lincoln Town Car
Typiskt för europeiska biltillverkare är att de strävar till (och ibland t.o.m. lyckas) att tillverka bilar som är smakfulla, små utanpå, rymliga inuti, utan onödiga lyxdetaljer men med ett gediget arbete och goda vägegenskaper. Lincoln Town Car är i alla dessa avseenden den raka motsatsen till en europeisk bil.
Lincolnen visade sig utöver den standardutrustning vi redan vant oss vid också ha framsäten med tre elektriskt ställbara och en manuellt ställbar frihetsgrad, heldigital instrumentpanel (som till vår stora förvåning hade en Imperial/Metric-switch), elfönster i alla fyra dörrar, tre cigarrettändare och ett gigantiskt bagageutrymme som utan problem skulle kunna inrymma ett flertal lik. Tyvärr var innerutrymmena inte lika furstligt tilltagna. Det ringa knäutrymmet gav förklaringen till varför så många Lincoln Town Cars förlängs till limousiner: därför att det behövs. Bakluckan hade en motor som skötte sista tummen av stängandet men motorhuven måste stängas manuellt med avsevärd fart.
Övriga tekniska data värda att nämnas är en längd på 218.9 tum (5.56 meter), en motorvolym på 4.6 liter (givetvis en V8) och motoreffekt på 210 bhp, där en bhp är c. 1.015 hk (även hästkrafterna är större i Amerika). Vikten är på 4040 lb. Vi var en smula besvikna över att ingen biluthyrningsfirma hade en Cadillac Fleetwood, vars senaste årsmodell är hela sex tum längre och över 400 lb tyngre än en Town Car.
Det bästa man kan säga om Lincolnen var att dess kassettbandspelare var verklig HiFi jämfört med Dodgens Chrysler. Vi upptäckte helt nya nyanser i Hans' kassett med road-musik.
Vi navigerade detta gungande landsvägsskepp över Bay Bridge mot vindistriktet Napa Valley norr om San Francisco. Det besöktes ett antal vingårdar av vilka Krug var den största och kändaste och Grgich hade det coolaste namnet. En av vinförsäljarna var intresserad av utländsk valuta och bad att få se hur finska mynt såg ut. Vi visade honom en tiomarksslant och fick den spontana frågan "What's this, a turkey or something?". Så mycket mera kommer vi inte ihåg, utom möjligtvis Tommy som körde tillbaka.
Vinsmakning på Grgich
Tillbakaresan från Napa förde oss över Golden Gate där det togs ett antal turistbilder i både stereo och mono. Väl framme i S.F. tog vi in på ett Radisson nära flygfältet, enligt frequent flyer -konspiratörerna för att underlätta den förestående bilåterlämningen och hemresan. Middagen på Max's Opera Cafe beskrivs på annat håll i denna tidning.
Vi förde Hans till flygfältet därifrån han fortsatte mot Seattle för att samla mera miles. De återstående använde sin sista dag till att cruisa runt San Francisco Bay i sin Town Car, börjande med universitetsstaden Berkeley (på grund av sitt vänsterstudentradikalhippieförflutna även känt som People's Republic of Berkeley). Vi besökte också ytterligare två mallar. Andreas köpte en begagnad trummaskin på Starving Musician i Santa Clara.
Dags att anträda återresan. Vi steg upp vid fyratiden och fick i lokalradion höra att vi hade sovit genom en mindre jordbävning ett par timmar tidigare. Vi lämnade tillbaka vår Town Car och tog Budgets Courtesy Shuttle till SFO. En händelselös flygning förde oss till JFK där vi bara kunde beklaga det usla taxfree-utbudet och de höga priserna. Airbussen till HEL blev försenad på grund av en söndrig serveringsvagn och Woody Allen-filmen som förevisades under resan avbröts i mitten och togs om från början på grund av ett "tekniskt fel" (d.v.s. någon passagerare hade klagat hos en flygvärdinna då skärmen plötsligt blev mörk; tydligen hade de inte insett att det i filmen ingick en strömavbrottsscen). Då Qwistis beställde öl blev han tillfrågad om sin ålder.
Vi anlände till ett kallt och ogästvänligt HEL en halvtimme försenade. Sällskapet splittrades till hem och arbetsplatser, många dollar fattigare men många erfarenheter rikare.
TV-nyheterna inleder med nyheten om den kraftigaste jordbävningen i Los Angeles på 20 år, med epicentrum ungefär 20 km från Agoura Hills där vi bodde. Highway 5 där vi körde bara två veckor tidigare har rasat ihop. Inte så illa tajmat.
Andreas (med kommentarer från de övriga deltagarna)